Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Författaren och friheten i det moderna samhället. En enquête med uttalanden av Sivar Arnér, Werner Aspenström, Arvid Brenner, Tora Dahl, Jan Fridegård, Folke Fridell, Eyvind Johnson, Thorsten Jonsson, Bertil Malmberg, Harry Martinson och Karl Vennberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFATTAREN OCH FRIHETEN I DET MODERNA SAMHÄLLET
tände samhällsform som, om den inte möter
motstånd, kan bli draken som uppslukar allt
och alla: Staten. Staten är ordning, vi vet det,
men ändå gärna en fiende till den frivilliga,
framresonerade ordningen. Den blir lätt den
ensidighet som stryper oss; inte den tolerans
som kan skydda allas gemensamma tillvaro.
Vi vet: samhällsfriheten, den skyddade
med-borgarfriheten är resultatet av en kompromiss
som måste göras mellan det önskade och det
möjliga. Genom sin existens skyddar denna
frihet ytterligare möjligheter att önska vidare
och att uttrycka önskningarna öppet. Gör man
inte kompromissen utan fastnar i handböcker
•om hur framtiden måste formas, så uppstår
-ofrihet -— som även om den kallas
majoritetsvälde i själva verket alltid är ett fåtalsvälde.
I Västeuropa och U. S. A. kan man ännu
säga: Jag vill protestera, jag vill diskutera.
Men stora delar av världen är nära eller redan
•över den gräns då man inte får säga det.
Sedan ett svar på några av BLM:s frågor:
Jag betraktar inte Sovjetryssland som en
•demokrati. I Ryssland finns naturligtvis som
i alla andra länder en möjlighet till framtida
•demokrati, men den kommer säkert inte att
genomföras av hemliga polisen eller
militärjuntan. Man tror inte att de som har makten
släpper den, ger den åt folket.
Den sovjetryska metoden är för dyrbar för
att resultaten ska äga större moraliskt värde.
Den kostar för mycket lidanden för dem man
experimenterar med: folket, mänskorna. De
idealister som ännu tror att Sovjet är på väg
till demokrati säger ibland: Det blir fint om
hundra år, efter tjugu nya femårsplaner. Vänta
bara! Det går i alla fall undan! — På det
kan andra, som fortfarande tror på den
västerländska metoden — parlamentarism och öppen
diskussion — svara att ingen tid som används
till att spara mänskor från direkta, fysiska
eller moraliska lidanden är förlorad; och
parlamentarism och öppen debatt sparar mänskoliv.
Sovjetryssland är ett fåtalsvälde.
Arbetarklassen där är en slavklass. Borgarklassen, den
gamla, och aristokratin, den gamla, är
avskaffade. De nya överklassgrupperna, den nya
aristokratin, vilkas existens man med sådan
iver försöker att hemlighålla, har en ny
aristokratis alla dåliga egenskaper; inskränktheten
och okunnigheten om den övriga världen är
inte den minsta. Den frihet som finns i
Ryssland är härskarnas och inte folkets. Om någon
annan frihet än härskarnas har vi inte fått
trovärdiga vittnesbörd. Militarismen är inte
någonstans så omhuldad som i Sovjetryssland.
Preusseriet och utsugningen av mänskor har
inte någonstans sedan Nazitysklands
undergång triumferat så som i Sovjetryssland.
Att kommunismens ideal, så som de
framställdes före ryska revolutionen, har svikits är
uppenbart för alla som vill se. Det som nu
kallas kommunism är i sina väsentligaste
yttringar en stormakts metoder att med vilka
medel som helst öka sitt inflytande. Denna
kommunism är ett vapen i rubelimperialismens
händer. Den förkrympta och räddhågade
litteratur och konst som får existera under
sovjetsystemet och som Västeuropa ibland har fått
së prov på, liknar i hög grad den som
hitler-regimen tolererade eller uppmuntrade. Den är
både politiskt och psykologiskt sett reaktionär,
bakåtsträvande.
I min ungdom tillhörde jag en grupp inom
arbetarrörelsen som ansåg att man inte får
döda mänskor. Jag känner mig fortfarande
solidarisk med denna grupp. Nazismens
framträdande har ändrat min uppfattning något
om hur och när man bör bruka våld. Mot en
våldsmakt måste man försvara sig. Men om
vi allmänt börjar uppfatta våldet som en
moralisk tillgång — som kommunisterna och deras
sympatisörer nu öppet gör — då är inte bara
vi som nu lever men generationer av mänskor
som kommer efter oss skadade, förlorade.
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
