Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Som urvalet nu har skett kan man förmoda att
översättningssvårigheterna i allmänhet legat
på ett annat plan. Om man märker några
mödor i denna antologi, är det nog snarare
reflexer av originalens drag av tour de force
än översättarnas dilemma. Även de mest
utpräglade besynnerligheter har fått en form
som man frestas kalla naturlig. Det gäller inte
minst det enstaka praktstycke, varmed
mång-frestaren Cocteau är representerad: "Ängeln
Nordanbankare". Vad är en nordanbankare?
Svaret kan tyckas betydelsefullt, men frågan
avväpnas oklanderligt, ty hela dikten har en
prägel av kylig galenskap och envist ökad
hastighet före den protokollmässiga
uppbroms-ningen, som gör den obarmhärtigt
stimulerande — även om man nog har litet svårt
att bakom farsen ana något av den "religiöst
betonade samvetsdramatik" som utgivarna i
sina briljanta författarnotiser vill tillerkänna
virtuosen Jean Cocteau.
Naturligt nog är det surrealismen som
dominerar antologin med kärntruppen Breton,
Tzara, Eluard och den "andra generationens"
främsta representanter René Char och Aimé
Césaire. I André Bretons dikter kan man
glädja sig åt den surrealistiska
förvandlingsförmågan — hur vad som helst alltid kan bli
någonting annat — och den gnistrande
konkretiseringen — hur "allt jag kan veta
undantagslöst kommer mig till nytta", och hos
Tristan Tzara kan man, om man fått en smula
Dada-gift i blodet — och vem kan undvara
en så förförisk drog? — beundra påbörjade
tankegångar, som ögonblicket efteråt
deformeras, och effektfulla bilder, som omedelbart
fördärvar sig och blir trilska invalider i en
meningslös miljö. Det största utrymmet ägnas
dock åt Paul Eluard, som har renare, mindre
bedövande men också mindre överväldigande
tonfall och dessutom den goda viljan och
förmågan att glimtvis röja surrealistens innersta
önskan: att människan skall smälta ihop med
sin verklighet — "för att känna bättre, för att
älska bättre" — och surrealistens innersta
visshet och paradoxala krav: att man aldrig är
säker på någonting, men att "tanken på
lögnen, tanken på ett misstag är så mycket
mer än vi kan bära". Trevande, milt och ändå
lidelsefullt skriver han om ensamheten och
kärleken, om oskuldsfullhet och begär, inte
som motsatser utan som sammanhängande
nödvändigheter, om man fattar honom rätt,
om man nu kan fatta honom rätt: "Var och
en en skugga var för sig, men i skuggan glöm-
mer vi det." — Sina finaste resultat når denna
poesi med sina enklaste ord som i den lilla
dikten "Att dö", som åtminstone i sin början
och sitt slut har en sublim enkelhet som för
ett ögonblick kan erinra om Emily Dickinson.
Det är inte svårt att i den svenska versionen
ana originalets skönhet:
Den som inte vill dö blir förryckt
För den som ser sig död känns det tryggt
Vad ska väl stiga fram ur dig
Vilken orörlig danserska
I en vithet mycket exakt
Vilken sommarens tiggerska
Med dygder som ännu är gröna
Med leenden som inte lever
Vilken skönhet med blygsam handske
Vilken jungfruhand med glättad panna
Vilken dag vilken blick vilken dröm
Blind för alla jordiska skuggor
Ska du dö med ögonen öppna.
Om någon frågar vad poesi egentligen är,
skulle man kunna svara med den rubrik som
Eluard har givit en svit av korta prosadikter:
"Sätt att tala sätt att se". Eluards sätt att tala
är i denna ganska utsökta prosa raffinerat
enkelt. Han talar om blommans styrka och
friskhet. Han ser att "sommaren är enkel, man
måste lita på sommaren". Hans enkelhet får
ibland ett drag av preciositet som kan föra
tanken till Harry Martinson, med vars
undrande geni han väl ändå knappast kan mäta
sig. I dikten "Några av de ord som hittills
varit mig på ett hemlighetsfullt sätt
förbjudna", typiskt nog tillägnad André Breton
— temat är ju lätt programmatiskt -—- ser
man en surrealistisk strävan ganska naken,
men också, om man så vill, omedvetet
formulerad, associationstrappans riskfulla ödslighet:
"Trappavsats utan dörrar lyrisk död." -— Ett
fynd för litteraturhistoriker och vänner av
meningsfulla kuriosa erbjuder Eluards dikt
"Att ropa", som i sitt anslag erinrar en aning
om Erik Lindegrens lyriska ackompanjemang
till Erik Olsons målning "Sökaren". Endast
i början finner man likheterna, och Lindegren
behöver inte gräma sig över
sammanställningen. "Sökaren" har just det självklara
majestät som Eluards poesi, många värdefulla
vittnesbörd till trots, med all sin milda styrka
och naiva friskhet ändå oftast saknar.
Om man i patriotiskt nit skulle ha lust att
hävda inhemska resurser, kunde man i anto-
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
