Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
svarstal" i hela dess räckvidd för att numera
vara på det klara med, att den ingalunda
saknade verklighetsunderlag. Inga falska hänsyn
böra längre avhålla oss från att konstatera, att
det var Strindberg som brann med det
oskuldsfullare sinnet, den renare lågan, medan det hos
motparten fanns vida mer av beräkningens
slagg. Siri von Essen har väl inte kunnat
undgå att antändas av den vita eld som
förtärde Strindberg — och man undrar vilken
kvinna som förmått stå den elden emot! —
men det får inte glömmas, att hon då de
möttes var en otillfredsställd och försummad,
troligen också bedragen hustru, vars
teaterplaner stäckats av hänsyn till makens
ställning som gardesofficer. Strindbergs kärlek gav
henne möjligheten att med bibehållen prestige
dra sig ur ett i längden ohållbart spel och att
äntligen framträda som skådespelerska. För
Wrangel var det inte så svårt att visa sig
generös och gentlemannamässig: skilsmässan
var honom kärkommen, eftersom han önskade
ingå nytt äktenskap! Strindberg gav prov på
den största oegennyttan också i alla de
hänsyn han ålade sig gentemot Wrangel och som
ytterst avsågo att skydda Siri och hennes
ömtåliga, aristokratiska stolthet. Om man
därtill lägger den skriande orättvisan då "Mäster
Olof" refuserades av Dramaten, så får man
redan genom dessa ungdomsbrev ett något
förändrat perspektiv på de stora kriserna i
Strindbergs senare liv — både den revolutionära,
den äktenskapliga och den religiösa. En rad
andra fakta ha tillkommit, av vilka långtifrån
alla tala till Strindbergs nackdel, men
utgångspunkterna föreligga redan här: i tillvarons
stora process var det han som från början var
den troskyldiga och förfördelade parten, den
part, som hade det ärligaste uppsåtet, som
kände djupast och starkast. Först sedan detta
fastslagits och inskärpts — och det kan vara
på tiden att så sker! — har man rätt att tala
om den hänsynslöshet, de förföljelseidéer och
den kverulans han senare hamnade i.
Med allt sitt spårsinne har Torsten Eklund
tyvärr inte lyckats fylla den lucka i
Strindbergs korrespondens, som omfattar de fem
åren mellan 1862 och 1867 och som gör att
vi sorgligt nog måste undvara alla brevbelägg
från de avgörande pubertets- och ynglingaåren
och från den religiösa kris, som kom honom
att bryta med barndomshemmets pietism och
närma sig nyrationalismen och Parkers
uni-tarism. För att få veta något om detta centrala
motiv i Strindbergs själshistoria äro vi alltså
alltjämt hänvisade till det åttonde och
angränsande kapitel i "Tjänstekvinnans son". Men
det faller i ögonen, att pietismen satt varaktiga
spår i Strindbergs sinne och sedan åter och
åter bryter fram i hans föreställningsvärld;
floden må ha runnit aldrig så långt, den bär
dock smak av källan. Var gång han brottas
med verkliga svårigheter, inte minst
ekonomiska, var gång han upplever något
utanför det vardagliga, var gång han uppröres av
en stark känsla, om det så är den erotiska
lidelsen, så återuppväckas med ens de religiösa
begreppen och det kristna uttryckssättet. Då
drar han in Gud i de privata angelägenheterna,
då projicierar han den egna problematiken på
det religiöst-metafysiska planet. Man ser det
här i ungdomsbreven, och man erinrar sig,
hur den religiösa källådern efter att länge ha
sökt sig under jorden åter gick i dagen vid
infernokrisen. Det var ett oberättigat hån då
Levertin från sin positivistiska ståndpunkt
betecknade det som "löjligt och uppblåst" att
Strindberg betraktade sig själv som
"världsalltets centrala problem, om vilka Gud och
djävulen tvista som om syndaren i de gamla
mysteriespelen". Vi äro tvärtom benägna att
just däri se hans egentliga storhet: det var
genom att ständigt på nytt ta till orda i
människans aldrig avslutade dialog med Gud, som
Strindberg växte till en företrädare för hela
den stridande, lidande mänskligheten, som
hans röst fick den mäktigt bjudande klangen
hos en vox humana. Den ljuder här i
ungdomsbreven som den senare skulle ljuda i hans
yppersta skapelser, i "Ett drömspel" och
Damaskusdramerna.
Martin Lamm har i det spirituella företalet
snuddat vid vad som kunde kallas en
brevskrivares fiktionskaraktär och framhållit, att
en av Strindbergs älsklingsattityder var den
oförskyllt lidande martyrens. Men vi ha sett,
att det fanns högst påtagliga och smärtsamma
realiteter bakom det som senare tidvis må ha
blivit något av en attityd, och med all sin
självupptagenhet ägde Strindberg dock
förmågan att lida även å andras vägnar. Det
framgår med all tydlighet av det brev från
1872 till Eugène Fahlstedt som handlar om
den gemensamme studiekamraten Algot Lange,
senare operasångare, som höll på att få
överge teaterbanan på grund av fattigdom
och-som räddades genom Strindbergs förmedling.
Redan här skymtar tanken på ett
ställföreträdande lidande, på en mänsklig satisfactio
vicaria, som skulle pålagts honom själv. Tan-
291
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
