Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ett vulkaniskt och genialt temperament.
Förvisso var han medveten om brevskrivandet
som konst och om de egna brevens litterära
värde, men det var under de lugna
mellanstunderna. Vid själva nedskrivandet lät han
impulserna flöda och pennan löpa, och den
enorma produktionskraft han hade till övers
även efter dagens författarmödor fick sitt
naturliga utlopp genom denna säkerhetsventil.
Martin Lamm framhåller träffande i sitt som
alltid friskt respektlösa företal, att Strindberg
skrev brev för att reda ut sina tankar, och att
korrespondensen därför ger en inblick i själva
tankeprocessen. Ändå vore det frestande att
ersätta ordet tankeprocess med ordet
vindmusik, ty infallens och sinnesintryckens
vindkast, känslosvängningarnas och passionernas
stormbyar, de sparsamma lyckostundernas
solglimtar och vredesutbrottens åskviggar jaga
varandra över detta tusenfasetterade, oftast
upprörda hav, och det är genom att spela
upp hela den väldiga symfonin av
elementära krafter som breven fått den sällsamma
makten att fängsla, gripa och skaka. Hur olika
mot den bitande kvickheten, den glittrande
sältan och uddigheten, den epigrammatiska
tillspetsningen och den välberäknade poängen
i den tegnérska brevprosan! Och hur
häpnadsväckande riktig Strindbergs karakteristik av
sig själv: "Jag har icke det skarpaste
huvudet — men elden; min eld är den största i
Sverge."
Det har varit ovärderligt för
Strindbergssällskapet att för redigeringen av denna
brevutgåva disponera över en litteraturhistoriker
som Torsten Eklund, vilken sedan tjugo år
ägnat sina bästa krafter åt ämnet, och som är av
den tålmodiga, stillsamt hängivna forskartyp
som det tyvärr är så lätt att orättvist
underskatta. Brevkommentaren vittnar om hans
osparade mödor, personhistoriska lärdom och djupa
förtrogenhet med materialet; han har sålunda
på flera punkter kunnat korrigera kronologin
i korrespondensen med Siri von Essen, som
Strindberg handskats ganska vårdslöst med
i "Han och hon", och han har kunnat begagna
det förut outnyttjade material som utgöres av
faderns dagbok. Dokumentet i fråga tycks ge
en ganska skrämmande bild av denne
hustyrann, som inte synes ha bekajats med några
faderliga känslor för sonen August och som
försköt honom efter arvstvisten 1876. Sin mor
hade Strindberg ju förlorat redan vid tretton
års ålder, och hans familjehat, som väckt så
mycken indignation, framstår mot denna bak-
grund som både naturligt och berättigat. Desto
mer rörande är det då han skriver till brodern
Oscar från Uppsala i april 1870 och ger
uttryck åt sin längtan efter familjeliv:
I söndags då jag skulle gå till mitt mathål kom
jag i trappan händelsevis att få kasta en half blick
genom en dörr som öppnades — der inne i rummet
satt familjefadren och modren med barnen omkring
det väldukade bordet solen sken vänligt in i rummet
— allt såg så hemtrefligt ut — då kände jag en
tomhet i mitt bröst — jag saknade familjen — dock
beklagligen icke min familj — utan familjelifvet i
allmänhet — nog med känslorna!
Strindberg hade under uppväxtåren blivit
bedragen på något väsentligt. Det undernärda
ömhetsbehovet, längtan efter kvinnligt sällskap,
efter moderlighet, efter en ombonad tillvaro
framträder överallt i breven och skulle följa
honom livet igenom. Det blev hans olycka att
slitas mellan det gammalkonservativa
kvinnoideal som modern eller minnet av modern
representerade och de modernt frigjorda,
konstnärligt begåvade kvinnor, som
attraherade honom fysiskt men slutligen lämnade
honom otillfredsställd, därför att de inte gingo
in under det borgerliga husbondevälde med
dyrkan av hemkvinnan-modern, varvid han
innerst var fixerad.
Denna första brevvolym sträcker sig till och
med 1876 och inrymmer sålunda det
väsentliga av Strindbergs och Siri von Essens
kärlekssaga. Är det något som kan övertyga även
den klentrognaste om äktheten och
uppriktigheten i Strindbergs känslor, så måste det vara
dessa kärleksbrev, som man nu läser på nytt
med något som liknar bävande respekt inför
det unga geniets första väldiga känslostorm.
Och det bör observeras, att denna lidelse länge
förkläder sig och länge bryter sig mot alla de
skrankor som upprestes av en religiös
uppfostran och den småborgerliga konvenansens
fordringar, av otaliga skrupler och hämningar.
Den till sist outhärdliga inre spänningen
utlöstes våldsamt på Dalarö i oktober 1875 då
Strindberg hoppat i land från den båt som
skulle fört honom bort från Sverige och bort
från den älskade. Det hysteriska anfall med
självmordstendenser som då skakar honom
har ju den undermedvetna avsikten att
återföra honom i Siri von Essens närhet, och
redan nu spåras i de oerhört exalterade breven
till makarna Wrangel den paranoiska
symbolflora, som senare skulle slå ut i all sin hemska
prakt. Och dock — man behöver inte
acceptera den hätska karikatyren i "En dåres för-
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
