Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
vudfigurer, i all sin poetiska sensibilitet, är så
ovanligt passiva. Thérese har några slutord om en herrelös
hund ute i världen som alltid kommer att hindra henne
från att bli lycklig. Det har hon märkt —- till skillnad
från Eurydike och Antigone. Hennes attityd till den
lilla proverskan är också mycket fin. Men mer än ett
litet vackert känslobroderi blir det inte här heller. De
mycket subtila känslornas folk räknar in sina egoister,
de också. Axel Strindberg
Kalifens son av Axel Strindberg. Södra Teatern
i Malmö.
Macbeth av William Shakespeare. Göteborgs
Stadsteater.
Bernardas hus (La casa de Bernarda Alba) av
Federico Garcia Lorca. Göteborgs Stadsteaters Studio.
Påsk av August Strindberg. Hälsingborgs
Stadsteater.
En skugga och Dödens arlekin av Hjalmar Bergman.
Malmö Stadsteater.
Fredagen den 5 mars skedde Axel Strindbergs av
mycken diskussion föregångna debut som spelad
dramatiker. Det blev på en ny scen, genom Malmö
stadsteater, som därmed blev den första offentliga teatern i
riket att lägga sig till med tre skådebanor (låt vara att
denna tredje är förhyrd från Folkets hus). Kritiken
har varit lika splittrad efter som före. Omdömena
divergera från Sten af Geijerstam (D.N.) och James
Rossel (AT), som anse segern klar, till Ivar Donnér
(G.H.T.) som tycker att det enda anmärkningsvärda i
Dramatens tvekan om pjäsen, är att man inte
omgående kunde svara att den är ospelbar. Publiken har
inte precis skockat sig till föreställningarna, men
lyssnat med uppmärksamhet. Om där någonsin blir en
consensus omnium bonorum beträffande kalifättlingen,
så får den tydligen sökas i framtiden.
Sådant är Stimulerande. Själv har jag redan yttrat
mig om pjäsen i BLM (1947, IV: 347). Om dess
sceniska möjligheter var jag tämligen skeptisk, mer
skeptisk än berättigat, finner jag nu. Inte för att
författaren gjort det lätt för framställarna. Det är alltid svårt
med en huvudperson, som mest står passiv och
registrerar, sliten till overksamhet av motsatta själskval.
Hamlet sticker i alla fall ihjäl Polonius och arrangerar ett
skådespel, men hans medvetna ättelägg Abu Bekr gör
inget utom hoppar ut genom ett fönster en gång och
strör ut litet pengar en annan, annars står han
uteslutande och lider, hanteras och övervägar, hela
dramat igenom utan att få ta igen sig bakom kulisserna
en enda scen. Det var styvt gjort av Bengt Ekerot att
dock kunna fängsla så som han gjorde, nästan utan
dödpunkter, enbart stödd på tonfallets äkthet och en
intensiv personlig utstrålning. En annan hake är det
orientaliserande blomsterrika språket. Det går så lätt
att slinta på, och halka över den gräns som enligt
talesättet är satt för det sublima. Men ensemblen under
Gösta Folkes instruktion höll balansen elegant, så när
som på ett och annat vackel. Den har uppenbarligen
gått in för denna föreställning med hängiven
entusiasm över lag. Endast masscenerna voro en smula
tafatta. Det var till stor del en ungdomlig ensemble, och
det försonade på något sätt med det juvenila, som
onekligen finns i stycket (i dess handlag, ej blott i temat).
Ändå tror jag att verkan kunnat säkras än mer genom
vissa försiktiga strykningar. Tredje scenbilden,
Zubei-daepisoden, till exempel: den är scentekniskt så
vansklig, sakligt så onödig, därtill snuddar den så fatalt vid
kalif August i synen på kvinnan och vid
veckotidningarnas schejkromantik i form. Den borde kunnat utgå.
Härje Ekman hade i sina dekorationer tagit fasta på
scenöppningens lutande poster och skapat en
verkningsfullt svarande arkitektur, tunga murstycken och
pelare med omvänt konisk form i grafitgrå färg och
med grovkornig yta, både måleriskt effektfullt och
spelstödjande.
Det grubblades i den platta och vita salongen, det
syntes. Den värsta stötestenen för dramatisk
anam-melse hade regiarbetet inte kunnat rucka på. Den
hörde till själva grundberget, till styckets egenart. I en
god pjäs av klassiskt slag är det den omedelbara
känslan som slår in en kil, sedan bryter reflektionerna fram
genom bräschen; men i ett cerebralt stycke som detta,
mer allegoriskt än symboliskt, är det reflektionen som
får treva före med sin lykta, sedan kan känslan börja
sippra efter i spåren. Låt oss med ett konkret exempel
åskådliggöra vad jag menar. Tag fjärde scenbilden.
Doktor Gordon (Georg Årlin) sitter där i en hängstol
och gungar självtillräcklig fram och tillbaka, fram och
tillbaka, som nybliven brunnsägare. Man tycker inte
just att det går ihop med den karaktär han visat i
första akten, men så säger man sig att det väl
egentligen är Dagens Nyheter-liberalernas politiska
gungande, som avses, och att Freud, som betydde så mycket
för 20-talets clartésocialister, ändå själv stannade på
halva vägen som kulturliberal. Nå, alltså därför___
Vidare. Försmäktande stackare vältra in och vill ha
vatten, upprorsmannen (St) Ali(n), alias Erik
Strandmark, predikar död och blodig hämnd åt
brunnsägarna, men Abu Bekr står sliten av obeslutsamhet. Hade
det inte varit enklast fira ned en pyts utan alla
resonemang och blodigheter, säger oss känslan. Men så
erinrar oss förnuftet att brunnen bara står för
produktionsmedel, som inte kunna tillgodogöras på samma enkla
sätt. Just som Ali skall sätta revolutionen i gång,
hejdar Abu Bekr massakern genom att slänga ut pengar
till folket. En cynisk gest, säger vår omedelbara känsla.
Men så besinna vi att det betyder utjämning av
inkomstfördelningen, såsom enda alternativet till revolu-
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
