Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Ivar Lo-Johansson: Monism — ett svar till Ebbe Linde - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
känslolöst och tanklöst, cyniskt och rått att uppställa
den sexualskadade mänskan och den pärlskadade
musslan som ideal.
Ärendet med vad jag skrivit i sexualfrågan har varit
att ge ett aktuellt pubertetsproblem gestaltning, och
jag har velat lyfta problemet upp till debatt. Ebbe
Linde säger i sin artikel att det inte alls är något spe-
ciellt pubertetsproblem, utan att det gäller alla åldrar
och alla mänskor. Jag kan inte inse att ens detta är
förringande för vad jag skrivit, snarast tvärtom, att det
därav får en vidare betydelse. Ebbe Lindes negativa
granskningsresultat av teorin om monism beror
tydligen på att han betraktar frågan just från den
pärl-bärandes, den romantiska genidyrkarens synpunkt.
TEATER OCH FILM
Teater
Kärlekens komedi av Henrik Ibsen. Vasateatern.
En vildfågel (La Sauvage) av Jean Anouilh.
Dramatens lilla scen.
Det är otursamt med Ibsenprogrammen i Stockholm
denna säsong. Först "John Gabriel Borkman": ett
ålderdomsverk där mästarens snillekraft på sin höjd
glimtar till då och då. Och nu Kärlekens komedi på
Vasan: ett skäligen likgiltigt nummer som inte är
habilt nog för att förslå för Stilteater. Som revoltstycke,
en gång omtvistat och hotfullt, är det numera förstås
alldeles hopplöst. Vad tanterna kring Svanhild menar
rör oss inte i lilltån.
I stället får man se på pjäsen som underlag för
Ibsenpsykologin. Det intressanta, i våra dagar, är
således inte den ungdomliga otålighet som uttrycker
kärleks allkrav gentemot äktenskaps vardag. Det är
inte de karikerade triviala paren contra
Falk—Svanhild som kommer mitterst i blickfältet. Utan just
förhållandet mellan Falk och Svanhild i och för sig, deras
kontakt och deras brytning. Så fria från sensualism är
inte många av tiljornas barn! Hopresonerade och
isär-resonerade. De gör det allra egendomligaste intryck.
Och här var Ibsen ändå ett par och tretti år.
Gaby Stenbergs Svanhild, sval och parant, var
därför riktigt anlagd, om man också hade önskat en mer
kraftfull relief åt lyriken. Willy Peters som författaren
Falk, den ojämförligt mycket bättre av rollerna, hade
en mycket lyckad kväll; frigjord, ibland nästan
uppsluppen. Av övriga medverkande under denna inte
alltför muntra komediafton märktes mest Nils Ohlin
(Styver), en extrem karikatyr som kunde uppskattas
som isolerad aktion. Martha Lundholm hade regisserat.
Lustigt nog har Anouilhs "En vildfågel" åtskilliga
beröringspunkter med Ibsenstycket. Men här finns
inget abstrakt. Också här kämpar en ungdom mot
familj, vardag, trivialitet, själslig utarmning. Men
denna Thérese har ett mycket svårare värv. Hon har
en fruktansvärd belastning av solkiga, smutsiga
minnen. Omflyttad i ny miljö, älskarens rikemansmiljö,
kan hon aldrig finna sig till rätta. Man kan se henne
som renhetens idé. Men hon är en intensiv
känslovarelse, hon strider och lider.
Anouilh var inte tjugofem år fyllda när stycket
skrevs, och ett ungdomligt fel i pjäsen märks redan i
första akten: han är för grundlig. Exemplifieringen är
för stark. Det märks framför allt i teckningen av M.
och Mme Tärde, flickans föräldrar; i arrangemangen
kring den första aktfinalen osv. Men detta är inte
avgörande för styckets bedömning. Fast jag begriper
inte varför man inte strukit ibland. I stället för en
varsam strykning hade Carlsten i grotesk stil drivit
på just de moment som stundom tedde sig diskutabla.
Elsa Carlsson med frodig komik och Åke Claesson med
storartad fantasi gjorde ett oförglömligt schabbigt
musikerpar; men här syndades då och då mot den
konstnärliga balansen. Att flickan Thérèse inte fått
några arvsanlag från det hållet blev ovanligt
uppenbart. Inga Tidblad var subtilt besjälad som sällan
förr; och sliten och spänd. Det var gripande bittert,
det hon gav. Men fransyskt? Det är frågan om. Hade
vi någon gång konfronterats med en lidelsens åtrå, så
hade vi paradoxalt nog lättare accepterat hennes
underliga försök att svärta ner sig själv i fästmannens ögon.
Nu blev det knappast någon genomföring av det
egentliga konflikttemat. Nyväckt kärlek — gammalt snask.
Vi överöstes med bevis för det senares förödande kraft.
Och vi hörde en hel del talas om det förra. Hon, den
fattiga och misshandlade, stöttes bort av ynglingens
ärvda suveränitet, rikedoms oåtkomlighet,
fantasilöshet och grundhet. Som en sårad fågel flaxade hon runt
i palatsets burar. Men med en så svag emotionell
dragning till honom borde hon ha kunnat frigöra sig
mycket lättare. Olof Bergström, den naivt ovetande,
oerfarne lyckoprinsen, verkade inte heller ohjälpligt
engagerad i sin partner. Passionen i stycket svarade i
stället Holger Löwenadler för, men det var i en biroll.
Motivmässigt anknyter pjäsen till den tidigare
"L’Hermine" och till de senare "Eurydike" och
"Antigone". Livet, det är bara schabb. Och det gäller att
dra sig ur det. Här är det som sagt penningen som
snuskar till allt. Ja. Men om man också inte vill
motsäga detta, så blir det hos Anouilh för det mesta en
otillfredsställande utveckling i och med att hans hu-
5 BLM 1948 IV
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
