Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
strängt sovrande konstnär och avvägningen mellan
ljud och bild vidgas till en kontrapunktisk
komposition av ohygglig kraft och fulländad filmiskhet. Trots
att detta är bara den tredje ljudfilm Dreyer gör
behärskar han som knappast någon filmens medium.
I själva verket torde det vara ytterst svårt att leta upp
en film, där på samma sätt form och innehåll
fullkomligt täcker varann. Sin avslöjande våldsamma
när-bildsteknik har Dreyer här liksom i "Jeanne d’Arc"
pressat på alla möjligheter, ansiktena blir skulpturala
porträtt liksom i den filmen och "Vredens dag" kan
sägas vara "Jeanne d’Arc" i ljudfilmsupplaga.
Som personinstruktör har Dreyer rykte om sig som
ouppnådd, och denna film jävar inte detta. Vad han
lyckats få ut av inlevelse hos sina skådespelare gränsar
till det otroliga. Där finns bara en person i filmen, som
han inte helt lyckats med, den unge prästsonen
Martin. I första hand minns man de tre kvinnorna, för
Dreyer de väsentliga personerna. Lisbeth Movins
tolkning av den unga Änne, Sigrid Neiiendams moder,
hård, egenrättfärdig och förblindad av sin kärlek till
sonen och Anna Svierkiers gestaltning av Herlofs
Marte är allesammans rollporträtt på höjden av vad
man överhuvudtaget kan få uppleva av
skådespelarkonst.
Filmen misstolkades totalt vid den danska
premiären. Trots att den tillkommit under ockupationen har
den inget av tidsanspelningar över sig utan bär den
stora konstens tidlöshet. Den filmhistoriska och
konstnärliga rangplats den redan intagit i 40-talets
europeiska produktion är fullt förståelig, och man har
egentligen endast att böja sig i tacksamhet och
vördnad inför filmens mest hänsynslöst konsekvente
konstnär, som här givit världen ett nytt filmmästerverk.
Hugo Wortzelius
Kärlek, solsken och sång (Afrodite, skön som
synden). Manus och regi: Per Gunvall. Produktion:
Sandrewateljéerna.
Nicholas Nickleby. Manus: John Dighton. Regi:
Cavalcanti. Produktion: Ealing Studios.
Rätten att leva (The fugitive). Manus: Dudley
Nichols. Regi: John Ford. Producenter: John Ford
och Merian C. Cooper för Argosy Pictures Production.
Över alla gränser (Les jeux sont faits). Manus:
Jean-Paul Sartre. Adaption och regi: Jean Delannoy.
Produktion: Les Films Gibe.
Storstad (The naked city). Prod.: Mark Hellinger
(för Universal-International). Foto: William Daniels.
Regi: Jules Dassin.
Per Gunvall har som kortfilmare visat prov på en
fyndig reportagestil med en viss bildglädje, och mycket
av detta präglar också hans långfilmsdebut, som går i
den lättare genren med Kärlek, solsken och sång.
Skulle man döma filmen efter storyn bleve domen
hård. Men Gunvall har själv i filmens upptakt garderat
sig med Shakespeare’s ord: "Ett infalls lycka ligger i
det öra, som hör därpå, icke på den tunga som säger
det." Man kan invända, att infallen inte alltid är nya,
men de är blandade med friskhet, lekfullhet och en
ärlig vilja att inte gå svensk films allfarvägar, så
varför inte. En älskvärd bagatell, gjord med charm,
försvarar också sin plats. Tyvärr har Gunvall sugit lite
för länge på uppslaget. Filmen hade vunnit på en
kraftigare koncentration. Men arbetet har tydligen
roat honom, och han ger en hel liten provkarta på
filmiska skildringssätt: ultrarapid, montage, ljudvitsar
och ett "stumfilmsavsnitt" — filmens allra roligaste
infall! Bland personerna möter vi även Moralen själv,
i Gull Natorps svarta skepnad, som kastar sin skugga
över badstrandens solheta lättja och materialistens
jordbundna gestalt (Benkt-Åke Benktson) får då och
då härja fritt bland fladdrande fjärilar.
Bildmässigt bäst är filmen i dansavsnitten (dansregi:
J. Mengarelli). I synnerhet minnesvärd är Anne-Marie
Aaröes ultrarapiddans på Götaplatsen, ett av graciös
poesi och säregen charm präglat parti. Dansen har
skickligt smälts in i den givna arkitekturen och
fotografens (Curt Jonsson) utmärkta arbete förhöjer
njutningen. Av samma klass är också ett dansparti från en
kvällslig havsstrand med de dansande i effektfull
silhuett mot havets lätta dyningar. Detta parti klipps
tvärt över i jitterbug — ett av exemplen på Gunvalls
ofta ironiska, skarpa kontraster. Den myckna kvinnliga
fägringen har kameran fångat i solmättade bilder lika
känsligt som den fångat västkustens vackra natur —
för många kanske filmens största behållning. Miljön
har sannerligen Gunvall utnyttjat till det yttersta!
Det har också Cavalcanti, som med Nicholas
Nickleby ger sitt bidrag till den nya vågen
Dickens-filmer. Men så mycket mera än utsökta, detaljrika
miljöbilder blir det inte. Pieteten mot Dickens har
tydligen givit samma resultat som i dansken Sandbergs
Diekensfilmer från 20-talet: en serie illustrationer till
romanen och som sådana intressanta men med föga
filmiskt liv och filmisk rytm. Manuset har tagit med
för många av romanens episoder och bisarra figurer,
som nu får skymta förbi utan att riktigt hinna växa in
i helheten. Åskådaren rycks inte med, filmstilen är
trots f. d. avantgardisten Cavalcanti mycket
traditionell och mycket därför blir väl personerna skäligen
likgiltiga. David Lean’s modernt ljudfilmiska intensitet
i "Lysande utsikter" motsvaras här av sobert och
välgjort hantverk som i första hand inriktar sig på
tidsatmosfären. Dickens återgiven så som här blir bitvis
också lite för följetongsmässig. Den grella
uppdelningen i onda och goda framstår klart och en
tredubbel happy end förbättrar inte intrycket. Roligast är de
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
