- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVII. 1948 /
341

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Agnes von Krusenstjerna: Brev till Ellen Key. Med kommentarer av Ulf Wittrock

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BREV TILL ELLEN KEY

opsykologiskt uttalande, som häftigt upprörde
Agnes von Krusenstjerna och förorsakade
hennes fjärde brev till Ellen Key detta år. Brevet
saknar överskrift.

Sthlm d. 26 dec. 17.
Ni får inte bli ledsen på mig för att jag
skriver detta — men jag måste få det skrivet,
få det sagt för att få någon ro. Orden dåna
i öronen på mig — jag har försökt tysta ned
dem — försökt glömma. Men det går ej att
glömma -—• ej att tysta ned. Ni minns det nog
inte — vet inte. Ni var så god, då ni lämnade
mig ett par timmar av er dyrbara tid! Och
jag kom till er efter dagar av tystnad och
sjukdom. Ni var den första jag träffade — när
jag beskrivit mitt liv — hur jag levde — hur
min sjukdom hejdade mig — att jag ej vågade
känna helt — vara med helt — då sade ni:
"Då vore det bättre att dö —!" Minns ni!
Nej, ni minns det nog ej. Det föll som ett slag
över mig — en dom över hela mitt liv. I
åratal hade jag kämpat med mig själv, nyss förut
hade jag segrat över dödstanken och beslutat
att leva — leva värdigt livet ut — och så kom
orden "Då vore det bättre att dö". Om någon
annan sagt dem hade de gått spårlöst förbi
mig. Men ni — ni, som jag litat till, som något
högre, som skulle hjälpa mig. Det var
oförståndigt av mig —

"Då vore det bättre att dö —"
Det var så enkelt, inte sannt? Minns ni, att
ni en gång talade om fjärilen, som satte sig
på er hand. De orden voro nära att krossa
fjärilen. Och fastän jag säger mig själv, att
ni menade — ja, vad menade ni. Orden ha
borrat sig in i mitt hjärta. Jag skriver inte
detta en kväll, av ett infall —- utan en
förmiddag efter mycken eftertanke. Jag har lidit —
lidit just för att längtan efter döden ofta varit
starkare än livet. Och jag får icke dö. Alltings
meningslöshet pressar ned mig. Jag finner
ingen väg. Om icke de orden ni så lugnt
uttalade, ständigt legat vid mitt hjärta! — ni
gav dem form —

Jag fördriver icke min tid med att göra
ingenting. Jag arbetar så mycket jag orkar —
"Då vore det bättre —" så enkelt allt blir
med de orden.

Döden sitter ständigt nere vid min säng.
Han sitter med korsslagna ben och böjt huvud
och väntar — "Då vore det bättre —" Jag
ger er icke rätt. Ty jag står i ansvar till mina
föräldrar, som givit mig kärlek — fastän jag
ej kan tacka dem att de givit mig livet —

Jag skall aldrig glömma att ni sade de orden,
då jag törstade efter hjälp.

Agnes von Krusenstierna.

Förlåt att jag besvärar er.

Att Ellen Key blev förskräckt av detta brev
är klart. Hon har genast skrivit ett varmt
svarsbrev till Agnes von Krusenstjerna, lagt bort
titlarna med henne och sökt lugna henne. Att
hon lyckats visar följande gripande brev från
Agnes von Krusenstjerna, skrivet dagen efter
hon erhållit Ellen Keys brev.

Sthlm d. 2 jan. 1918.

Sibyllegatan 41.

Kära Ellen Key! Tack, det var just vad jag
behövde! Jag fick brevet på nyårsdagen och
har haft det bredvid mig i natt tillika med en
del av Geijers "samlade skrifter". Jag ville nu
endast skriva några rader för att säga hur glad
och tacksam jag är. Jag tänker inte låta packa
in mig i en vadderad ask och vet nog, hur lätt

det är att bli egoist.–-

Vad jag egentligen behöver för att kunna
leva är att få ge och taga emot kärlek. Jag
missuppfattade nog dina ord litet, ty det frös
till något inom mig —, men nu förstår j ag och
ger dig rätt. "Du!" Det är inte så lätt att få
över läpparna ett du, till den som vandrar
på höjderna! Om du satte dig in i min
ställning, skulle du nog förstå det. Även när jag
skriver det, häpnar jag litet över min
djärvhet! –-

Jag vet icke själv, vern jag är eller vad jag
förmår. Inte förrän jag kommer bort från den

341

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1948/0357.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free