Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bengt Anderberg: Inledning till en roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BENGT ANDERBERG
INLEDNING TILL EN ROMAN
Så många dagar gick förbi utan en ordentlig
tanke. Man satt och åt i skogsbackarna, skeden
skrapade mot kokkärlslocket, brödet smakade
jord. Av bröd är du kommen, bröd skall du
åter varda. Man somnade i tältet, skogen var
full av susande regn, kamraterna låg
runtomkring med huvudena tätt under den våta
tältduken och strumpfötterna ångande mot
kaminen. Så låg man där själv, liksom beredd till
döden: en avlång kropp, ett trött och smutsigt
extasfodral på sin bädd av granris. Men på
morgonen satte man upp rakspegeln på en tall
i skogen och stod och såg på sig själv, det
bleka ansiktet i trädets fönster. Medan himlen
var ren och klar som ett nysköljt handfat. Ja,
fy fan, nu börjas det igen med hela helvetet.
Dag efter dag. Och nätterna var ingenting
och kvällarna var som garderober av dunkel
trötthet. Vi var inga ståtliga, mörkblåa flygare
med den svindlande luftdödens glans om
pannan, inga majestätiska stridsvagnsförare, inga
undervattenshjältar med skägg av järnskrot.
Bara infanterister i vanliga diarréfärgade
uniformer, dödens enklaste grovarbetare. Vi levde
sannerligen nära jorden. Var finns nu de tusen
ton lera som vi skrapade från marschkängorna,
var vilar sig leran mellan krigen?
En iskall försommarnatt framme i
skogsbrynet. Pjäsen var omsorgsfullt camouflerad,
över eldrörets mynning hängde orörliga tungor
av björklöv. En väg sluttade ner genom
dimmiga ängar. Vägspärrens sten och timmer såg
ut att röra sig i den osäkra skymningen.
Hästarna stod borta i bivacken och åt, man hörde
dem krugga sin trähavre med ett ljud av fattig
belåtenhet, armodsnöje. Kamraterna, några sov
med kinden på ryggsäcken, andra låg och
kikade ut i skottfältet under hjälmarnas kalla
brätten. Natten var genomdragen av blickar
som en kropp av nerver.
Varenda buske såg ut som en människa.
Birnams skog.
Hur börjar krigen? Buskar och snår, hela
skogar av människor rusar mot varandra, blod
och eld sprutar ur det mörka lövverket,
ansiktenas vita kronblad faller ...
Men hur börjar det? Vem är du, arma
medmänniska som stjäl en boskapshjord eller
klappar den silversköna, sidensköna Sköna
Helena på låret? Vem är du, stackars hjälte
(vars fyra lemmar har växt till och hårdnat
på bekostnad av den femte), du som blir galen
av farans klang, du bataljmålningarnas evige
staffagefigur som träder fram ett ögonblick
mot bakgrunden av människor, tyglande en
andalusisk springare med vänstra handen och
hela kungariken med den högra? Och ni andra,
ni vanliga, ni fega, ni människor — med
fältflaskan vid höften, full av meningslöst vatten,
tankarna flög som agnar i skallen, vägarna
dammade och rök långt borta i livets utkanter.
Ja. Till sist börjar man ju alltid tala om sig
själv. Du själv, jag själv som ligger här med
gälarna i feghetens nät. Och inte sprattlar ens.
Mitt liv var mycket märkvärdigt: jag föddes
i en säng, bodde i fyrkantiga rum, tänkte med
en hjärna av den sedvanliga elliptiska formen,
älskade med en del körtlar och hatade med
en del. Min livslängd var så och så många
alnar, jag intog min plats i människonätet, det
vill säga för tillfället denna beklämmande ort
i ett daggigt skogsbryn, vid en grå väg,
framför en ljustät dimma. Det blir ju så. Man går
i sitt jobb och funderar på livets mening eller
mästerskapet i lätt tungvikt, solen skiner, det
är varmt ända ner i fädernas gravar.
Runtomkring en susar det av affärer och politik,
det ger man tusan i. Det händer så mycket,
men var och en får ju sköta sitt. Och så stjäls
den där kon, så klappas den där Drottningen
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
