Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bengt Anderberg: Inledning till en roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BENGT ANDERBERG
på benen, så biter den där hjälten i
envålds-äpplet och börjar skära tänder så att
emalj-flisorna flyger som gnistor omkring honom.
Tjohej, det är färdigt, fosterlandet kallar och
man grymtar sitt svar:
— Fan också!
Till sist ligger man vid en pansarvärnskanon
i ett gammalt skogsbryn och väntar. Det är
varmt eller kallt, sommar eller vinter, kväll
eller morgon, det har ingen betydelse. Alltid
ligger man och väntar. Alltid är det något som
skall hända innan något kan hända.
Här låg man och väntade på två spejare.
När de kom tillbaka skulle de kasta sig ner
på marken bredvid mig och viska helt
fältmässigt:
"Nej, vi såg ingenting. Det var bara dimma
överallt."
Dimman var ett ljus från det inre av
världen, ett glanslöst, jordfiltrerat ljus som dolde
mörkret i stället för att utplåna det. Men jag
hade för mig att det skulle finnas en ryttare
någonstans där borta i mörkret.
En underlig natt när det inte fanns något
annat än dimma. Fälten var översvämmade av
dimma och dungarna stod orörliga som väldiga
djur med mulen nedsänkt i dimman, sjöar,
källor och vattendrag rök av dimma, långt
inne i dimman började en lärka. Så är det en
och annan gång i livet, ett par nätter om året
kanske. "Man blir så romantisk av dimma,
eller hur? Världen förändras, det välbekanta
plånas ut och ett fjärran kommer så nära. Man
ser sitt svävande sköna landskap, sin stad med
taken som ensliga bergstoppar ovan molnen,
och överallt finns det ingångar till det
hemliga, dörrar till världens baksida. Blickarna
simmar ut i ett obestämt, bröstet sväller av
längtan och oro. När världen är så skön och
ljuv, hur kan människorna vara så onda?"
"Är de det då?" frågar hon med sin mjuka
röst. Och då är glaset tomt och hjärtat fullt,
och mot det underbara jordljuset ser man
konturen av hennes bröst. Älskade människor!
Eller han som hade rott vilse på sjön, rätt
in i dimman, och lagt sig på rygg i ekan och
drev omkring i ingentingvärlden. Nu är jag
i himlen, kunde han drömma medan det
pärlade kallt och fint över hans kinder. Nu hänger
min lilla båt i ett snöre i saligheten, där ingen
doft finns, ej heller något ljud.
Men det var längesedan. Här och nu var
skogsbrynet, grått över grönt, och den isande
sommarnatten. Och en ryttare: först bara något
som jag hade för mig, men ju mer jag tänkte
på honom desto tydligare blev han, jag såg
honom, hörde honom, ja, kände hans rörelser.
Han kom i vild galopp där borta, hästens
uppspärrade näsborrar, bettet mellan tänderna och
manen fladdrande som svart eld. Där hängde
han framåtböjd över hästens hals med ansiktet
nästan dolt av den svarta manen, mörk, med
mörker rinnande i klädernas veck — som om
han hade legat drunknad i mörker ...
Trädkronorna kastade sig bakåt över hans
huvud med korta, hetsiga sus, dimfälten vred
sig runt och skruvade sig in mot honom,
skuggor flög förbi. Den smala, slingrande vägen
slog sina virvlar mot hovarna, varje språng
var som ett slag av luft, det vräkte sig mot
honom, in genom ögonen, näsan och munnen,
dånade, virvelbrusade, slog och värkte, varje
andetag var en egg som skar i trasor, luftrören
krökte sig, rispades upp, frättes sönder, väste
av hett slem. Han stod upp i sadeln,
stigbyglarna kändes från hålfoten till hakan, glödande
hugg, hjärnan stötte mot vägen, alla lemmar
kändes jättelika, tjocka som hästens bål, benen
sprängde domnat i stövlarna. Det kraftiga,
bleka ansiktet, vars hud var kall av saliv och
tårar: om han slöt ögonen måste han falla,
om han slöt munnen skulle han kvävas.
Yxhugget från tinningen till hakan blödde
långsamt, ännu kunde han känna metallen mot
kindbenet, hur längesedan var det? Nu hade
han ridit hela natten, timme efter timme, ett
träd för varje sekund, sextio träd i minuten,
hur långt var det kvar — kvar — kvar —
Träden flög förbi genom den kokande
dimman, svart böljade förbi, rött böljade förbi
i tät, tom, dånande stillhet och hästens flås,
flämt, vägen vred sig uppåt och nedåt, för-
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
