Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bengt Anderberg: Inledning till en roman - John Landquist: Grymheten och samtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRYMHETEN OCH SAMTIDEN
svann i brus och grått, röda träd, violetta som
åderträden i ögat, det välvde sig sjukt och
kväljande, ådrat av rött, tungt, trött, svart —
Gula skumflagor yrde ner och låg dallrande
på vägen, dimman slöt sig igen, höga växter
■stillnade på dikesrenen. Han var redan borta.
Men han fanns. Det var han som var från
verkligheten, medan vi låg kvar i den tröga
-drömmen. Luftdraget efter honom slog emot
oss som en skräck. Det började dagas. Solen
höll på att värka sig upp mot horisonten, det
låg ett knivblad av ljus där borta över dimman,
»en grågul ljusegg i det gråa. Och vi som låg
orörliga och frös under de våta träden, och
jorden som långsamt vände sig i rymden, och
himlen som långsamt började fyllas av ljus,
■och de varma, trygga hästarna, bruna som
bröd... Men han red på en gråvit häst,
liksom urvattnad i färgen och ändå mörk av
svett, med mörkröda sporrhugg i ljumskarna,
■utdragna som kometer av blod. Hovarnas kalla
■glim.
Spejarna kom springande och kastade sig
ner på marken bredvid mig.
— Nej, vi såg ingenting. Bara dimma för
hele pengen.
Och den andre trevade i proviantväskan.
— Får vi börja på torrskaffningen nu?
frågade han.
— Ja visst, sätt i gång bara.
De tuggade belåtet på sina väldiga
smörgåsar. Kronans kaka är grov men stor och
modig, hähä. Brödet blandades med deras
friska saliv och slank halvtuggat ner i deras
friska matsmältning, rätt ner i livsfabriken.
De hjärnformade fältflaskorna bidrog med sitt
ljumma vatten till några löpmeter liv, några
steg, några skott. Den enes bröd, den andres
död.
Men nu skingrades den romantiska dimman,
sögs upp i luften och försvann. På himlen
tändes några moln, tveksamt sökte de första
skuggorna ut sina platser i gräset, man hörde
fågelsången. Fåglarna flög av och an över den
gråa jorden, redan värmde solsken deras små
flämtande bröst, som rann över av sång. Och
morgonvinden kom, och allt stelnade till i den
sista gryningskölden. De sovande kamraternas
ögonhålor tycktes fulla av aska; då blev
metallens närhet med ens förtrolig, man makade
kulsprutepistolens pipa tätt intill armen, man
var god vän med den lilla pansarvärnskanonen,
som stod där så trygg med nosen inkörd i
lövruskorna.
Yxhugget från tinningen till hakan, ett
vertikalt leende med tre kindtänder glimmande
genom blodet.
JOHN LANDQUIST
GRYMHETEN OCH SAMTIDEN
i
Sadismen och grymheten
Grym är den som gör en annan något ont
•och därvid gläder sig, att den andre lider. Till
•en del liknar grymhet sålunda skadeglädje.
Men en faktor tillkommer i grymheten. Den
grymme gläder sig allra mest, om han själv
•tillfogat det onda, medan den skadeglade nöjer
sig med att en annan eller något annat gjort
skadan.
Vad vet psykologin om grymheten? Den
allmänna akademiska psykologin har mest
behandlat de neutrala och anständiga sidorna av
själslivet: förnimmelser, föreställningar och
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
