Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - C. G. Bjurström: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BJURSTRÖM
politisk pjäs. Den är givetvis inte bara en
politisk pjäs, lika litet som "Den respektfulla
skökan" enbart var en satir över Amerika. Men
en stor del av dess slagkraft ligger i dess
aktuella politiska karaktär, något som ju
samtidigt är en svaghet. Sedan länge för Sartre
i Les Temps mödernes krig mot det
kommunistiska partiet. Han har aldrig varit rädd
att kalla sakerna vid deras rätta namn, och
när han i en pjäs riktar ett angrepp mot sina
motståndare kallar han "partiet" för
kommunister och "en främmande makt" för
Ryssland. Pjäsen hälsas därför med flitiga applåder
av en borgerlig publik, som Sartre i grund
och botten hyser ett mycket ringa intresse för,
och av formliga vredesutbrott i den
kommunistiska pressen. Mera klarsynta politiker påpekar
emellertid att många andra partier hade kunnat
utsättas för liknande angrepp, och att den
politiska intrigen egentligen är ganska svag.
Har Sartre i sin pjäs valt att skildra ett
händelseförlopp som starkt påminner om den
kommunistiska politiken efter kriget, och i en
dager som knappast länder partiet till någon
heder, har han dock framför allt sökt skildra
en konflikt som dels är typisk för vår tid, dels
svarar mot hans egna teorier. Det är för övrigt
utifrån dessa teorier, inte från den allmänt
vedertagna moralen han angriper den
kommunistiska politiken.
Handlingen koncentreras kring två personer:
Hoederer, den realistiske, skrupelfrie och
erfarne kommunistledaren, och Hugo, den
idea-listiske, teoretiserande rikemanssonen som full
av avsky för sin ursprungsklass gått in i det
kommunistiska partiet, som drömmer om att
"tjäna" och "handla", och som nu på egen
begäran utsetts av partiet för att röja Hoederer
ur vägen. Av de andra medlemmarna av partiet
anses nämligen Hoederer som en förrädare
vars samarbetspolitik med de reaktionära
partierna måste hejdas. När han begär en
sekreterare av partiet är det Hugo som skickas till
honom, med uppdrag att skjuta ner honom
inom en bestämd tid.
Hugo har av en del kritiker hälsats som den
moderna tidens Hamletfigur, Sartre har själv
betecknat "Les Mains Sales" som sin version
av Antigonedramat. Säkerligen är Hugo en av
de mest levande, en av de mest gripande
gestalter Sartre har skapat. Inför det brott han står
i begrepp att utföra finner Hugo att han är
absolut ensam, obotligt ensam, som inför
döden. Han lämnade en gång sin familj och
sin ursprungsklass, vars lögner han
genomskådade, vars egoism han hatade, för att i det
kommunistiska partiet finna en ny gemenskap
och ett mål som var värt att kämpa för. Men
han möter bara förakt och misstro, hans
borgerliga uppfostran, de egenskaper och
reflexer han ärvt, reser en ogenomtränglig
skiljemur mellan honom och kamraterna. Han
är inte en av dem, han har inte tvungits in
i partiet av nöd, han har inträtt av ett fritt
val, som verkar misstänkt. Han har gjort sig
skyldig till den oförlåtliga synden att han
aldrig varit hungrig, han har, som Hugo
bittert säger, "tänkt med huvudet och inte med
magen". I själva verket tror ingen på honom,
han kommer alltid att betraktas som en
"anarkistisk aristokrat", en "oduglig
intellektua-list".
Han tvivlar själv på sin handling, han
ryggar tillbaka inför det mord han har åtagit sig
att utföra för den heliga sakens skull. Han vill
ändamålet, men han kan inte förmå sig att
vilja medlen. Han kan inte mellan sig själv
och sitt liv, mellan sin tanke och sin handling
finna den överensstämmelse och den
samhörighet som skulle kunna göra honom till en fri
och beslutsam människa. Han tror inte på sig
själv. Vem vet, han kanske bara leker att vara
revolutionär, att vara mördare, liksom han
leker att han är sin kyliga dockhustrus man.
På samma sätt som han svävar mellan två
klasser, svävar han mellan önskan och
verklighet, ändamål och medel, det rena syftet och
det smutsiga hantverket.
Hoederer är hans fullkomliga motsats. Allt
han gör, allt han tar i är verklighet, ty han
vill varje handling han utför. Han vill medlen,
vilka de än är. Skall partiet någonsin komma
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
