Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - C. G. Bjurström: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÄN PARIS
till makten måste det göra det nu, innan det
misskrediteras genom att föras dit av de ryska
trupperna. Det är alltför fåtaligt för att på
egen hand fatta tyglarna, därför måste det
utnyttja den chans som erbjuder sig.
Hoede-rers politik går ut på att utnyttja det ryska
hotet för att skaffa sig majoritet inom den
hemliga samlingsregering regenten föreslår.
Hur är detta samarbete med fienden, med de
reaktionära partierna möjligt? frågar Hugo,
det är ju att ljuga för kamraterna. "Det är
inte första gången man blir tvungen att
använda sig av lögnen", svarar Hoederer. Man
kan inte föra politik utan att smutsa ner sig om
händerna. Hoederers politik för till ett
praktiskt resultat och kommer att spara
hundratusentals människoliv. Om han än föraktar
människorna tillräckligt för att ljuga för dem,
älskar han dem dock, med alla deras svagheter.
Hugo bör akta sig att han inte sätter
principerna, den egna renheten högre än
människorna.
Vem har rätt? Hugo, som redan drog sig
för att handla, tvekar nu än mera att utföra
mordet. Hans umgänge med Hoederer har
visat honom en verklig människa, som
utstrålar värme och trygghet, som han beundrar
och älskar. Dock, in i det sista klamrar han sig
fast vid den handling han har kommit för att
utföra, och det är nästan med tacksamhet han
griper tillfället att handla i en sorts sinnesrus,
när han oanmäld kommer in och finner sin
hustru i Hoederers armar. Varför skjuter han
Hoederer? Av politiska skäl, av svartsjuka,
eller helt enkelt "för att rädda situationen från
att falla ner i rena farsen"?
När han två år senare kommer ut ur
fängelset vet han fortfarande inte varför, han
vet inte ens om han skall anse sig ha mördat
Hoederer. Skottet, kulan var verkligheter,
mördaren fanns inte. Han har aldrig velat sin
handling, han känner ingenting gemensamt
med den. Det finns, säger han, handlingar som
man inte vet om man har velat eller om man
inte lyckats hålla dem tillbaka. Hoederer
existerade, ty han ville sitt liv. Hugo har aldrig
existerat, han har bara varit. Ödet, slumpen,
de yttre händelserna har fört fram honom, han
var inte fri, alltså inte ansvarig.
Men när han nu kommer ut ur fängelset
finner han att hans forna uppdragsgivare söker
röja även honom ur vägen. Efter mordet på
Hoederer har nya order kommit från
Ryssland, den politik denne hade valt har nu
anbefallts från högre ort. Hoederer har
utropats till martyr, och hans mördare, som
ingen känner mer än till det täcknamn han
bar, Raskolnikov, är en folkets fiende. Hugo
vet för mycket, han måste försvinna. Man
erbjuder honom att antaga ett nytt namn,
ingen vet ju att han är den efterspanade
Raskolnikov. Varför inte börja ett nytt liv,
eftersom han ju fortfarande står främmande
för den handling han utfört? Men likaväl
som Hugo protesterade mot Hoederers lögner,
protesterar han nu mot partiets nya politik.
Och vad skall det bli av honom? En man utan
förflutet. Och vad skulle det bli av Hoederer,
den enda människa han verkligen älskat och
beundrat? Skulle han ha fallit offer för ett
banalt svartsjukedrama? En man som
Hoederer dör inte för en kvinnas skull, han dör
för sina idéer. Hugo kräver för sin egen skull,
för Hoederers minnes skull att bli betraktad
som gärningsmannen. Först nu blir han
Hoederers mördare, ty först nu har han velat vara
det. Och när de kommer för att skjuta honom
har han äntligen funnit sig själv, han har blivit
en verklig människa och en ren människa. Han
kastar sig framför kulorna, offer och segrare
på en gång.
Trots en politisk intrig som är ganska
godtycklig och ofta summariskt hopkommen, trots
det ganska torra filosofiska underlaget, är
"Les Mains Sales" kanske Sartres hittills
mäktigaste pjäs. En intensiv, klar dialog, en
dramatisk anspänning som är outhärdlig
vittnar om Sartres utveckling som dramatiker.
Men mest imponerande är nog det liv han
lyckats skänka sina två centralfigurer. I Hugo
har han givit oss en typisk representant för
vår rotlösa tid men även fogat en ny figur till
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
