Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - C. G. Bjurström: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÄN PARIS
som garanterade varje nytt verk. De
framstående författare man nu kan nämna
representerar ofta ytterligheter som inte finner
genklang hos den större publiken. Sartre och
Simone de Beauvoir är representanter för den
av många avskydda existentialismen, Julien
Gracq är det sista skottet på surrealismen,
som fortfarande i vissa kretsar betraktas med
löje eller misstro. Camus är nästan det enda
verkligt stora namn som har en möjlighet att
samla en vidare publik. Det torde vara för
tidigt att inom romanlitteraturens område söka
en stabilitet som inte finns på något annat håll.
Att romemen just nu genomgår en kris tycks
vara ett faktum som ytterligare bekräftas av
den enquéte en litterär tidskrift i höstas
företog bland några författare. Svaren blev
naturligtvis mycket skiftande men kan uppdelas i
två kategorier: den ena menade att romanen
borde hindra läsaren från att tänka, den andra
att den borde få honom att tänka. Det är
ganska typiskt att de alternativ som erbjöds
läsaren var att antingen fly undan världen
eller med tanken mäta djupet av den avgrund
han befinner sig i. Det är inte längre de
psykologiska problemen som intresserar, utan det
är de politiska, moraliska och i sista hand
de metafysiska frågorna man söker besvara,
framlägga eller undvika.
De eskapistiska romanerna importeras till
stor del från de anglosachsiska länderna, men
det finns även en ganska stor inhemsk
produktion. De romaner "som får folk att tänka"
är mera i den franska traditionen, och det ges
många varianter. Det finns
verklighetsskildringen, som ju alltid dominerar, men även
allegorin eller myten, som t. ex. "La Peste".
Här har Kafka utövat ett stort inflytande, och
hans drömstil har ibland kombinerats med
surrealismens. Författarna visar dessutom en
benägenhet att överge den traditionella
berättande formen, där författaren är en allvetande
vägledare i sina personers öden. Man finner
mer och mer den fingerade dagboken,
bekännelsen, korrespondensen, men den inre mono-
logen har inte i Frankrike nått samma
utveckling som i Sverige.
Bland de traditionella romanerna kan man
räkna årets Goncourtpristagare: "Les forëts
de la nuit" av Jean-Louis Curtis (Julliard)1.
Den är ett ganska talande vittnesbörd om en
utveckling inom den politiska stämningen, som
med all rätt väcker livlig oro. Efter de första
årens motståndsromaner, som ofta på ett naivt
och ensidigt sätt förhärligade
motståndsrörelsen och dess medlemmar, följde en rad
anti-kommunistiska romaner. Motsättningen mellan
partierna, som på så sätt tog sig uttryck
även inom litteraturen, har nu ytterligare
skärpts. Komprometterade författare
återvänder, deras böcker ges ut. F. d. kollaboratörer
eller deras sympatisörer söker rehabilitera dem
som dömdes av domstolarna de första åren
efter befrielsen. För att ursäkta sitt eget och
andras föga hedersamma uppträdande söker
en del författare och skribenter
misstänkliggöra motståndsrörelsen, som ju tyvärr inte
alltid är oskyldig till vad den anklagas för.
Insatt i detta sammanhang kan nog "Les forëts
de la nuit" anses vara ett något olämpligt
inlägg i debatten. Den är en desillusionerad
och bitter uppgörelse med fegheten, kryperiet
och egoismen under ockupationen och lämnar
en beklämmande bild av livet i en fransk
småstad under denna period. Varken
kollaboratörer eller motståndsmän fattar situationens
allvar, alla tänker bara på att tillfredsställa
den egna fåfängan eller vinningslystnaden. De
enda ljusa gestalterna i boken, syskonen
Balan-sun, dukar under. Hélène ger sig åt en odåga
som efter att ha varit inblandad i diverse
skumma transaktioner tvingas över bland
ockupationsmaktens hantlangare. Francis dör
för frihetens sak, men har hans insats haft
något att betyda? Efter befrielsen utnyttjas
hans minne samvetslöst av de lumpna politiker
som nu kryper fram ur sina gömställen och
tillägnar sig makten. Vad har han dött för?
Ingenting.
1 Behandlad av V. Vinde i Dagens Nyheter och
E. Bendz i Svenska Dagbladet.
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
