Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - C. G. Bjurström: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BJURSTRÖM
Curtis berättar med en lågmäld men
frätande ironi, endast när han talar om det
oförbätterliga barnet, den gamle greven av
Balan-sun som sprickfärdig av fadersstolthet springer
omkring och berättar om sonens hjältedåd, får
hans tonfall en viss vemodig humor. Bokens
resultat är enbart negativt, de figurer Curtis
tydligen själv sympatiserar med, Hélènes
förförare Philippe och människoföraktaren
Jacques Costellot, lyckas aldrig på läsaren
utöva den mörka dragningskraft eller den
motvilliga beundran som avses. Den solitt
uppbyggda, en aning för väloljade romanen har
dessutom ett fel: den är alltför tydligt avslutad.
Sedan Francis dött tappar Curtis intresset för
sina figurer. Han gör en summarisk utredning
av deras slutliga öden, redogör i ett par korta
men grymma scener för syftet med sin
skildring och lägger med en suck av lättnad boken
ifrån sig.
Armand Hoogs "L’Accident" (Grasset) har
erhållit Sainte-Beuvepriset. Den har en
ramberättelse som fått en del kritiker att något
förhastat tala om Kafka men består till största
delen av Georges Quosts redogörelse för sitt
förflutna liv. Han har blivit enleverad en kväll
i Paris och vaknar upp som fånge på en ö. En
stum vaktare kommer varje dag i en båt och
lämnar honom mat och vad han i övrigt begär.
Han vet inte varför han hålles isolerad, han
vet inte vem som har fört bort honom. Det är
då han börjar skriva sin dagbok, som
utmynnar i att bli en verklig självrannsakan.
Han var direktör för en psykoanalytisk klinik
i Paris som mot en billig penning åtog sig
att rätta till själslivet hos kontorsanställda,
ensamma lärarinnor och bortskämda
rikemansbarn. Quost var, som han själv säger, "en
banal blandning av ont och gott". Rent
affärsmässigt rotar han i sina klienters
undermedvetna. Men så småningom stiger de mörka
fläckarna fram: flickan han förförde och
övergav när hon väntade ett barn, gossen han
plågade som liten, älskarinnan han misshandlat.
Hela hans liv har bara varit självsvåldigt
ingripande i andras liv, "han har begått äkten-
skapsbrott med sina kunders liv", alla hans
handlingar har bestämts av hans omåttliga
maktbegär. Tyngd av medvetandet om sin
brottslighet tillbakavisar han erbjudandet att
lämna ön. Man har kommit underfund med
att det hela var ett misstag, att det inte var
honom saken gällde, man erbjuder honom
ersättning, men han vägrar. Han vill sona sitt
brott. Skulle han återvända till livet vore det
risk för att han återupptog samma
självförhärligande och destruktiva verksamhet som
förut. Hoog har säkert haft en mening med
den noninterventionism han predikar. Tyvärr
blir man aldrig övertygad om Quosts
skuldkänsla. Hans självrannsakan verkar aldrig
sprungen ur verklig själanöd, de upptäckter
han gör förmår inte skaka oss. Som exempel
på hur gripande en dylik återblick kan skildras
behöver man blott nämna Sigurd Hoels
utmärkta roman "Möte vid milstolpen", där
skenbart obetydliga händelser obönhörligt fogas
samman tills brottet är klarlagt.
Skuldkänsla, ångest och förtvivlan möter på
ett långt mera gripande sätt i Assia Lassaignes
sällsamma berättelse "Les honneurs du pied"
(Librairie universelle de France). Formen för
berättelsen är tydligen inspirerad av Kafka
och surrealismen, men den kännetecknas av
en djup, äkta kvinnlig känslighet. Att redogöra
för innehållet i en bok som denna är omöjligt.
Den är en följd av hallucinerande drömbilder
som rinner förbi i rastlös, flämtande ångest.
En kvinnas liv, hennes flykt från livsform till
livsform, förföljd av högmodets,
obarmhärtighetens eller ödets rödklädda jägare, ända tills
hon faller, faller i en bottenlös avgrund och
hon frågar sig: "Vem skall få äran av fångsten,
vem skall som jakttrofé få skära av det fällda
villebrådets fötter? Gud, djävulen eller
människorna?" Skriven på en sällsynt vacker
poetisk prosa, påminner berättelsen ofta om
Leonor Finis surrealistiska tavlor. Men den
har inte den surrealistiska konstens kylighet,
det är varmt rinnande blod, ett bultande hjärta
bakom varje ord. I blixtbelysning skymtar
förbi stunder av smärta och glädje, av hopp
360
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
