Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Knut Jaensson: Pesten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PESTEN
humöret, att bland det mest förvånande verkar
det förhållande att ämbetsverken mitt under
den svåraste katastrof kan fortsätta sin
verksamhet. Eller att vanan vid hopplöshet är värre
än hopplösheten själv och att slutligen ingen
längre "hyste några stora, upphöjda känslor".
Beskrivningen av pestens rent yttre effekt är
vid sidan av skildringen av dessa psykologiska
verkningar och känsloreaktioner mindre
överraskande, fastän den inte saknar vare sig
makabra eller oväntade inslag, till exempel
begravningarnas alltmer vanvördiga och
industriella karaktär eller den besynnerliga
omständigheten att pestens kulminering kunde
resultera i en arbetslöshet som i sin tur gjorde
tillgången på grovarbetare i begravningsfacket
riklig, eftersom detta riskfyllda arbete
betalades bra och "fattigdomen var större än
skräcken".
För det allmänna försummar emellertid
Camus inte det enskilda. Men med det enskilda
menas då inte starkt individualiserade porträtt
utan vissa typexempel. Paneloux, den
energiske företrädaren för den officiella religionen,
är redan nämnd. Moralisterna, tagna en masse,
är en variant av denna typ och hävdar att
ingenting tjänar någonting till, att man måste
böja sig för ödet. Nattportieren som vid varje
tillfälle understryker att han har förutsett det
som inträffade drar sig självhävdande undan
på ett annat sätt. Gubben som spottar på
katterna förskansar sig bakom de infantila
vanorna hos en egoist vars ålderdom gör hans
skamlöshet så mycket outhärdligare. Likaså
den astmasjuke, en fascinerande satir på de
helgon vilkas "helighet" är ett med deras
overksamhet. Den astmasjuke åldringen, som
anser livet värdelöst när det har passerat
höjdpunkten, tillbringar sina dagar med att plocka
ärter från en kastrull till en annan och lyckas
på så sätt dels att utan klockor (som han
avskyr) hålla reda på måltidstimmarna, dels
att få tiden att gå, dels att genom denna
tidlöshetens isolering hålla sig utanför pesten,
vilket är så mycket viktigare som hans
ambition består i att bli väldigt gammal. Cottard
finner sig återigen utmärkt väl till rätta med
pesten av ett annat skäl: han har begått ett
eller annat brott och blir genom farsoten en
man som alla andra, en vanlig medborgare
i en stad härjad av pesten, som är en alltför
dominerande och allvarlig företeelse för att
tillåta ett närgånget forskande i enskilda
individers förflutna.
Det bör anmärkas att även de avskräckande
typerna är skildrade med torr saklighet utan
någon elakhet, ja nästan utan någon
indignation. Att denna tolerans, som var frappant
redan i "Främlingen" och där av en och annan
misstolkades, inte är slöhet utan saklighet
blir nu genom tendensen i "Pesten" fullt
tydligt, eftersom denna tendens visserligen
lågmält och besinningsfull! men utan ett
ögonblicks tvekan hävdar plikten att ingripa. Ett
motsvarande skildringssätt har Camus
till-lämpat beträffande de figurer som aktivt
deltar i pestens bekämpande, de flesta arbetande
som frivilliga. Han skildrar nämligen även
dem "vetenskapligt", det vill säga varken som
hjältar, martyrer eller särskilt "goda"
människor. Hans generositet — liksom hans
objektivitet — verkar, trots att de är stora och
ovanliga, alltigenom äkta. Man finner det till
exempel helt naturligt att både prästen
Paneloux och den av flyktplaner helt behärskad
journalisten Rambert slutligen sällar sig till
den frivilliga motståndsrörelsens skara.
Doktor Rieux, som vid sidan av sin officiella
läkartjänst är själen i denna motståndsrörelse, är
på en gång bokens huvudfigur och dess
allmännast hållna, minst utformade gestalt, föga
mer än en personifikation av arbetet i
motståndsrörelsens tjänst. Det är förklarligt,
kanske till och med konstnärligt riktigt, att Camus
har valt att framställa sin huvudperson som
en av dessa människor utan ansikte som man
så ofta möter i den moderna konsten.
Eftersom han själv, Camus, har spelat en så aktiv
och framträdande roll i den franska
motståndsrörelsen är det ett utslag av naturlig kyskhet
hos honom att beröva doktor Rieux alla
individuella drag. Men måhända har detta för-
365
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
