Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Knut Jaensson: Pesten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
levelser som han har gjort för honom skulle
förlora en del av sitt allvar. Och det är allvar
som Camus är ute efter. Pesten nyttar honom
också på annat sätt: den är ett gissel och inte
en samling odjur i människohamn som
överfaller och tyranniserar skuldlösa aktningsvärda
grannar. Den är i långt högre grad en olycka
än en orättvisa redan av den anledningen att
den så att säga finns där, omärklig, innan den
bryter ut. Man behöver bara läsa skildringen
av tillståndet i Oran före pesten för att förstå
att Camus inte har några illusioner om att
kriget gjorde slut på idealiska
fredsförhållanden. Så här tedde sig livet i staden innan
den drabbades av pesten:
Våra medborgare arbetar mycket, men bara för
att tjäna pengar. De intresserar sig framför allt för
köpenskap, och de tänker först och sist på att göra
pengar, som de själva uttrycker sig. Naturligtvis är
de också roade av vanliga enkla nöjen, de älskar
kvinnor, film och havsbad. Men klokt nog förlägger
de sitt nöjesliv till lördagskvällar och söndagar,
medan de under veckans övriga dagar försöker tjäna
mycket pengar...
Visst är det i våra dagar helt naturligt att folk
arbetar från morgon till kväll och sedan fördriver
den tid, som står dem till buds för att leva, med
kortspel, kafébesök och skvaller. Men det finns städer
och länder, där människor då och då grips av en
aning om något annat. Vanligtvis ändrar detta
ingenting i deras livsföring. Men aningen har likväl
funnits, och därmed är alltid något vunnet. Oran är
däremot påtagligen en stad utan aningar, det vill säga
en fullt modern stad.
Ä andra sidan vänder han sig — trots
uppfattningen av pesten som ett gissel — bestämt
emot prästen Paneloux’ första straffpredikan,
som begagnar farsoten som påtryckningsmedel
för en kapitulation utan villkor inför kyrkans
Gud. Bokens huvudfigur, läkaren Rieux,
påpekar på sitt stillsamma sätt att Paneloux har
för liten erfarenhet, att han "inte har sett
tillräckligt många människor dö" och att han
borde "söka lindra eländet hellre än att påvisa
dess nytta".
Insikten om människornas ytlighet, känslan
av att de är utlämnade åt grymma
hemsökel-sers gisselslag och övertygelsen om att far-
soterna måste bekämpas är de synpunkter som
framför allt bestämmer den inställning till
pesten som doktor Rieux och därmed Camus
företräder. Framläggandet av dessa
synpunkter, som blottar sig utan brådska, skymtar,
försvinner och återkommer, utgör emellertid
endast en del av bokens innehåll.
Stora partier av krönikan är ägnade åt
redogörelsen för pestens förlopp och allmänna
verkningar, en redogörelse som i rytm och
omfång följer den glidande skala efter vilken
livligheten, styrkan och nyheten i de intryck,
som invånarna i Oran successivt mottar av
pestens framryckning, förtonar. Camus tillhör
de "vetenskapliga" romanförfattarna (till vilka
man kan hänföra exempelvis Tolstoj, Flaubert,
Proust och Joyce), och hans skildring är en
kartläggning. Med en vardaglig och lugn röst
— som dock saknar all affekterad
likgiltighet — berättar han på det klaraste sätt om
de förändrade förhållanden som pesten undan
för undan framkallar. Hans koncentration
avtvingar läsaren en extra beundran därigenom
att den förefaller uppnådd utan ansträngning,
utan åtstramning av trådarna. Han har tid för
triviala samtal och rent praktiska detaljer på
sidan om vad som rör pestens härjningar eller
åtgärderna för dess bekämpande. Men trots
att han minst av allt verkar jäktad har man
intrycket av att han hinner få med allt
väsentligt, och det är en hel del. Till exempel att det
som känns svårast är skilsmässan från dem
man älskar, att gamla makar som "med all
sannolikhet dittills inte själva hade varit säkra
på att de var nöjda med sin förening"
plötsligt inte kan undvara varandra, att
människorna bemödar sig om att aldrig se framåt,
att fatalismen i längden härdar karaktärerna
men i början försvagar dem, att varje svar på
ett försök att anförtro sina svårigheter till
någon annan nästan alltid verkar sårande
hurdant det än är, att man måste prata om
likgiltiga ting för att inte bli outhärdlig för
åhöraren. Eller att det är omöjligt att
bekämpa pesten med retlighet, alstrad av rubbade
vanor, att väderleken spelar en oanad roll för
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
