Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Knut Jaensson: Pesten - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
vi alla bär pesten inom oss, att "det som är
naturligt är mikroben". Just därför blir för
honom det viktigaste att alltid vara på vakt
mot sig själv "för att inte i ett ögonblick av
bristande självkontroll råka andas i ansiktet
på en medmänniska och sålunda smitta ned
henne". Både Rieux’ fordran på klarhet och
Tarrous krav på självövervakning är starkt
besläktade med en ekelundsk syn på tillvarons
problem, vilken kanske ingen modern
författare har närmat sig så mycket som Camus har
gjort det i "Pesten". För Rieux-Camus liksom
för Ekelund gäller det att bli människa och
inte, som Tarrou önskar, att bli helgon. Men
på vilket ovanligt plan befinner sig inte denne
Tarrou, som är så medveten om att det är
anspråkslösare att vilja vara helgon än att
vilja vara människa!
"Pesten", Camus’ hittills största verk, har
som nästan alla stora verk också sina svagare
partier. De är att finna på slutet. Liksom
doktor Rieux har Camus blivit trött av den
oavbrutna anspänningen, han gör en del
upprepningar, han håller inte längre alltid strängt
fast vid symboliken. Först när han närmar sig
slutet — som likväl innehåller så många
utomordentligt intressanta iakttagelser och
uttalanden — kan man märka att han är jäktad. Att
han skulle ha behövt mera tid på sig för detta
slut. Men detta hindrar inte att "Pesten" är ett
verk vars storhet har få motstycken. I
Frankrikes yngsta litteratur står det som en hög
frötall.
Att jämställa Camus och Sartre ter sig för
de flesta människor redan nu orimligt.
Bortsett från att Camus har större
konstnärlighet, allvar, djup, klarhet och skärpa, går de
båda existentialisternas strävan ju inte ens i
samma riktning: Sartre vill förnedra
människan, Camus sanera henne.
Översättningen är verkställd av Elsa Thulin
och behöver därför ingen eloge.
FRÅN BOKHYLLAN
Ivan Turgenev: Samlade verk (rysk upplaga).
Det är en av dessa kvällar, då man är för
trött för att kunna arbeta och ens hjärta ännu
är för tomt för att man skulle kunna sova. Jag
känner ännu en gång mitt livs avsnördhet, den
stickande, kylande känslan av främlingskap.
Jag ser mig omkring i mitt rum, i vilket ingen
sak är förbunden med mitt inre, ingen har
en historia, ett minnets regnbågsskimmer. Då
faller min blick på den gåva som Carolina
Rediviva frikostigt sänt mig ur sin
skattkammare — Turgenevs samlade skrifter på
originalspråket. På måfå slår jag upp en av
böckerna och börjar läsa. Först nästan som
av tvång, ty de egna plågsamma tankarna vill
inte vika, sedan allt hängivnare, lidelsefullare.
Och plötsligt är jag inte längre i främmande
omgivning, är inte längre ensam, är inte längre
urarva i fråga om lycka. Varm, doftande
sommarnatt. Djup stillhet. En vidsträckt, förvildad
trädgård. På gräsplanen darrar äppelträdens
skuggor, "hela himlen är beströdd med
stjärnor, hemlighetsfullt strömmar deras milda blå
ljus ovanifrån, i tyst uppmärksamhet tycks de
betrakta den vida jorden". Små tunna moln
glider framför månen och höljer för ett
ögonblick landskapsbilden i lätt dimma... Jag
böjer mig fram över staketet och ser i
månskenet en röd vallmos stora blomma. I mitten
på den glänser mörkt en droppe nattlig dagg.
Ur det gamla huset ljuder en kvinnoröst, det
är en gammal italiensk sång, bedårande ljuv,
genombävad av sydländsk glöd.
"Tre möten" hör inte till Turgenevs bästa
skapelser, men också denna berättelse har den
suggestionens makt som är kännetecknet på all
stor konst. Oemotståndligt tvingar den oss att
glömma vårt eget jag och dyka ner i en
imaginär värld.
En sällsam värld, i vilken jag lever sedan
flera veckor efter den där kvällen. En värld
som inte längre finns någonstans, som är
nästan lika försvunnen som det gamla
Grekland. När man i dag läser Turgenev har
man en likadan känsla som vid läsningen av
"Odysséen" eller "Iliaden". I vår tid existerar
det inte längre ryska godsägare, som på
oändligt stora egendomar härskar över tio-
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
