Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
tusentals livegna; det finns inte längre några
ryska kvinnor, som bara lever för fritiden,
skönheten, gudligheten; det finns inte längre
vare sig rikedom eller fattigdom av detta slag.
Men trots detta — de människor som Turgenev
porträtterar är alla underbart levande, man
känner och förstår dem bättre än de människor
man träffar i vardagslivet. Och emellanåt älskar
man dem också mer. Man gläder sig åt att
möta dem, man väntar på den stund som man
fastställt för ett återseende. Turgenevs
människor tråkar inte ut en, förutsatt att man
intresserar sig för psykologiska problem; de
uppenbarar för oss utan någon påflugenhet
eller sentimentalitet, utan retorik, varmhjärtat
och förbehållslöst sin själs historia. Också
deras yttre ser vi tydligt, deras klädsel, deras
blommor, som de vårdar och som de pryder
sig med. Aldrig har några heliotroper haft en
så stark doft för mig som de Litvinov gav sin
fästmö, när hon gick på bal, eller de som hon
senare en gång hade i sitt hotellrum. Människor,
blommor, alla ting omges av ett lätt skimmer,
de bär en stillsam melodi inom sig. I Turgenevs
värld skimrar samma gröngyllene ljus som i en
gammal välvårdad park, när träden knoppas på
våren och den genomskinliga grönskan är fylld
av oändligt olika och oändligt fina nyanser.
Några ställen i hans romaner inpräglar sig
i oss som vackra målningar: t. ex. Lisas besök
på Lavretzkis gods en varm sommardag. Hon
står, klädd i en vit klänning, på spången
och metar, sin stora stråhatt har hon hängt
på armen, omkring henne susar säven sakta,
vattnet är stilla. Lavretzky betraktar hennes
rena, stränga profil, och en andaktsfull ömhet
och vördnad genomströmmar hans hjärta.
Jag läste romanen "Adelsnästet" för mer än
tjugufem år sen, men alltjämt ser jag framför
mig denna kyska, ädla kvinnas ljusa gestalt
mot sommarlandskapets fond. Kanske är det
tecknet på all stor konst, att dessa bilder
oförgätligt inpräglar sig i medvetandet.
Turgenev förstår att berätta om småsaker
på ett sådant sätt, att de karakteriserar hela
människan; däri ligger hans styrka, men också
en fara för honom: Gogols näsa beskriver han
lika noga som nosen på en tillfälligt
förbilöpande hund. Denna noggrannhet är det enda
som här och där verkar gammalmodigt, ty
i moderna romaner vill vi bara veta så mycket
av yttre ting som verkligen uppenbarar det
inre förloppet, det inre ansiktet.
Av de produktiva år som förunnades
Turgenev tillbragte han bara tio i sitt fosterland,
de övriga trettio i Västeuropa, huvudsakligen
i Tyskland och i Paris, där han också dog,
i armarna på den troget älskade sångerskan
Viardot — "drottningarnas drottning", som
han efter fyrtioårig trofast kärlek kallade
henne på sin dödsbädd.
Hittills har Tolstoj och Dostojevskij utan all
fråga i mycket större omfattning än Turgenev
utövat inflytande på den europeiska
litteraturen. Hans renässans skall ändå komma, och
Charles Morgan, denne själens
kammarmusiker, har väl rätt, när han i sina essayer
"Reflec-tions in a Mirror" säger, att då mänskligheten
en gång tillfrisknat från kriget, skall den nog
skriva sina böcker i Turgenevs anda och måla
sina tavlor i Corots anda. Det är mycket
betydelsefullt att den serene målaren nämnes i
samma andedrag som den serene diktaren, och
serenitet är det väl alla vi människor, som sett
det andra världskriget, djupast längtar efter.
Turgenev var den levande förbindelsen
mellan Östern och Västern. I Tyskland åtnjöt hans
böcker redan under hans livstid stor
popularitet, tyska kritiker liknade honom vid Goethe.
De sista tio åren av hans liv var intimt
förknippade med Frankrikes kulturliv.
Tillsammans med den unge Viardot översatte han
Pusjkin till franskan. Av de franska
författarna ärades han i allmänhet så mycket, att
man i Paris skämsamt kallade honom "andens
ambassadör". Zolas nakna naturalism ingav
honom samma avsky som Chateaubriands
salvelsefulla romantik. Han besökte gärna George
Sands salong utan att vara begeistrad över
hennes romaner. Han hyste sympati för bröderna
Goncourt och Daudet, men i synnerhet kände
han vänskap för Flaubert; honom kallade han
sin bäste rådgivare och litade på hans omdöme.
Han deltog regelbundet i Flauberts
söndagsmiddagar och brukade vid dessa tillfällen
re-citera Goethe eller Swinburne, som han
översatte på rak arm — med en oerhörd känslighet
i fingrarna fogade han tillsammans engelskt,
tyskt, franskt och ryskt kulturgods. Det är
anmärkningsvärt att "Rudin" utges ett år före och
"Adelsnästet" två år efter "Madame Bovary".
Flaubert skriver i ett brev: "Jag älskar mitt
arbete med frenetisk och pervers kärlek, som
en asket sin tagelskjorta som river hans kropp."
Också för Turgenev, som i likhet med Flaubert
aldrig bildade familj och inte heller ville det,
var skapande en synonym för liv. För dessa
bägge var en roman inte moralisk eller
omoralisk utan väl eller illa skriven. Bägge hyste
de en oerhörd vördnad för verkligheten och
368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
