Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
oemotståndligare. Andersson experimenterar
med en form, där raderna glider över i
varandra utan paus och skarv och ytterligare
bindas samman genom mer eller mindre
diskreta upprepningar, tills man får ett intryck
av en sammanvikt papperssvalas alltför korta
glidflykt från den unga hand som skickar ut
den till den hårda mark den faller mot.
Tillgängligast, men därför inte obetydligast, är
ett par dikter med likartad struktur och med
åtminstone delvis parallella motiv. Båda är,
kunde man säga, dikter för två stämmor som
går varandra förbi, och poeten har med
anmärkningsvärd skicklighet genomfört de
sammanflätade situationsbilderna och
medveten-hetstillstånden. Den ena dikten är en dialog,
där mannen är en Hamletfrände och kvinnan
en matt sugande virvel och en övervägande
praktisk företeelse som inte lämpar sig — och
kanske heller inte kommer i fråga — för
någon himmelsfärd. Den andra dikten, som
kallas "döden och verkligheten", är möjligen
från början inspirerad av "The Fire
Ser-mon" ur "The Waste Land", men den är i all
sin begränsning ingen osjälvständig
efterbildning utan en ganska unik gestaltning av ett
stycke verklighet, vars pinsamma trivialitet och
obarmhärtigt tillvaratagna oskönhet — i andra
strofen kanske alltför överdrivet
mardröms-kliniskt — är genomlyst av en målmedveten
intensitet, som endast är tänkbar hos en verklig
poet. Andra dikter har man svårare att riktigt
smälta — glimtar av en könslivets
katastrofteori vittnar inte om någon fullständig
mognad, och här och var kommer poetens
expressionism farligt nära camera obscura, som
i dikten "Utkant" där läsaren lämnas otillåtet
nonchalant i sticket. (Råd till ultramodernister:
Giv läsaren en liten chans och han griper den
begärligt!) I en annan dikt reagerar man
hjärtlöst mot frasen "biljetten gråter med
utslagna tänder". Men här har läsaren fått en
chans för mycket och översätter mindre lättad
än besviken: konduktören har klippt hål i
biljetten. Man merkt keine Absicht und wird
verstimmt.
Av höstens diktsamlingar har två hittills
råkat undgå omnämnande i denna tidskrift.
Hos Stig Sjödin dominerar det melodiska och
det ovanliga i lika hög grad som bristen på
pregnans gör sig gällande — inför läsaren
med de många svagheterna. De lyriska
etyderna i hans andra diktsamling, som kallas
"Sommarpredikan", är prov på en rikt
instrumenterad desperationskonst, som någon gång
kan låna grammatisk häftighet från "Kriser
och kransar", en stor och farlig skola, som,
tycker man, inte helt borde passa Stig Sjödin,
och där han mycket riktigt också endast blir
en flyktig gäst under "undanvräkta rökridåer".
Yärldsperspektivens feberkurva lämpar sig
nog mindre för den sjödinska musiken än
sommarperspektiven, där han på sitt eget vis
kan vårda sin lyriska ensamhet bland syrsor,
hundskall och jasminer. I dessa predikotexter
från ett nordiskt Arkadia — ibland med
sällsamt ålderdomliga diktionsanslag — kommer
Stig Sjödin helt till sin rätt, framför allt i
dikten "Sommars ting", som liksom de
pasto-raler han tillägnar Björling och Fridegård
röjer en helt klichéfri impressionism, där
dofter blandas med svalka, melankoli med
kvickögd iakttagelse. Några kärleksdikter har
ett visst fladdrande behag, som blomblad,
snöflingor. Den längsta av dem, "Kvinna du", är
ett ganska magnifikt trolleri med ordmelodier,
som dröjer kvar i läsarens minne.
Överhuvudtaget kan man säga att det är den ständigt
mjuka och ändå rikt varierade rytmiska
diktionen, som gör Stig Sjödin till en poet, som
man trots det litet tunna, en aning dimmiga
budskapet gärna läser — kanske med samma
lätt häftiga flyktighet som karakteriserar
dikterna själva.
Carl Magnus von Seth har den
egensinniga friskheten i sina små naturbilder och
likaså en viss men spädare musik gemensam
med Stig Sjödin. Men hans uttrycksformer är
betydligt enklare — ibland, när han i lätt
förtjusning över sin inspiration frestas att
acceptera alltför minimala tankekrumelurer,
otillåtligt enkla. Hans åsikt att det enkla är
detsamma som det sanna är emellertid en
övertygelse som ger balans och som har sina behag.
Till enkelheten kommer varsamheten.
Kärleksdikterna i "Ögats sång" skildrar en mycket
mild amour, och i den natur han målar sker
mycken mildhet: "oändligt mjukt doppas åror
som av rädsla att göra illa". Varsamheten
lockar honom till en dröm om en sång utan
ord: "Orden tjänar intet annat än musiken
som gör sången enkel", heter det både ödmjukt
och anspråksfullt. Ibland känner han dock
dragningen till större pregnans och söker
utforma sina poemer till historietter i
miniatyrformat, och där lyckas han ibland, ibland inte,
låta orden tjäna mer än den späda musiken.
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
