Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Första intrycket av Bertil Wickmans
diktsamling "Nattligt fönster" är irriterande. Den
fabulöst långt drivna sparsamheten med ord
på varje rad i förening med en ganska
obesvärad prosarytm sårar intill döden den
svaghet som här ovan kallats svagheten för välljud.
Men redan en andra genomläsning ger bättre
resultat, man övertalas trots vilda partiella
protester att finna "versen" ledig, och vid den
tredje tror man sig upptäcka en "osynlig"
rytm. Innan man åter börjar tvivla har man
redan fallit för sina övriga svagheter, och
problemet om välljudet är inte längre relevant.
Ty Bertil Wickman är otvivelaktigt en
intelligent och fyndig poet, som med fin ekonomi
utnyttjar orden på sina glesa rader till att
ge åskådliga och ofta pregnant formulerade
glimtar av människans villkor. En poesi som
inte låter läsaren sväva i ett lyriskt tomrum
utan med enkla medel fastställer tidpunkt och
arena för det diktens centrum, som skall ge
läsaren impulser, är numera rätt sällsynt.
Denna åskådlighet har mindre att göra med
lyrisk traditionalism än med behärskning av
uttrycksmedlen. Förtätad i en enda sekvens
— sextiosex ord på trettiotre rader — lyckas
Wickman i dikten "Penthesileia" gestalta hela
sista akten i ett drama om amasonens öde:
inför åttiofyra döda krigare upplever hon
smärtan över att ej "en enda av alla dessa fått älska
henne" och "låta henne dränka segerns äckel
i nederlagets soluppgång". Samma överlägsna
konkretion har dikten "Fotografen", där poeten
mediterar med melankolisk ironi över
fotografiet som det enda säkra kommande beviset
att han en gång existerat, och han drar inför
kameran samman sitt ansikte "till ett
användbart småleende som när man tänker på flickor
då man äter citron". Kärv syrlighet förenad
med varm förståelse för allt som livet varit
snålt mot är Bertil Wickmans signatur. Den
lilla dikten "Ärbar fisk" ger kanske
kvintessensen av hans konst. Människans villkor
kan finnas även i ett akvarium. Livet kan
begränsa lika elegant som glasbassängen med
tvungen trygghet, med påtrugad ärbarhet.
Återstår: "slött paddlande med drömmens
mörkvioletta fenor".
Eftersom det är svårt att tänka sig större
kontraster än Bertil Wickman och debutanten
Elis Elmgren är det ganska svårt att göra
båda rättvisa. "Syrenernas nederlag" är den
dramatiska titeln på den senares diktbok och
på en av hans dikter, som handlar om hur
syrenstämningen, naturstämningen och kan-
ske livslusten, förflyktigas, när tidningen
kommer "kacklande" som en svart tupp och värper
kors "mitt på vår vita altarduk". Det är lätt
att hitta bättre poemer än denna titeldikt i
Elmgrens bok, men det är tyvärr ännu
lättare att hitta sämre. Till de förra hör
"Någonstans i mörkret", som är melodisk och len som
sammet, och "Söndagsförmiddag", som har
en säregen slutvinjett, typisk för poetens inte
alltid lika originella lek med det egna jaget
och experiment med dess delbarhet. — Elis
Elmgren talar på ett ställe om "viskande ord,
för mjuka att minnas". Det är nog — i
anmälarens tycke — en överraskande fin
karakteristik av dikterna i "Syrenernas nederlag".
Av allt att döma har Sven Åkerstedt
betydligt svårare att finna sig själv än Elis
Elmgren. Det är alltså inte lätt för en recensent
att hitta Åkerstedt i den nästan kameleontiska
mantel han inte utan talang har axlat. Mycket
välskrivna är utan tvivel de båda rimmade
dikter som inleder hans andra bok, "Vandrare
i skymningsland", men de har tyvärr en
utpräglad ekokaraktär, de är gengångarpoesi
från tidigare lyriska generationer — "röster
ur skuggornas mörka kör".
Modernistschablonen "ångestens svarta klo" kan inte rädda över
något till samtiden, rytm och färg och uttryck
som "min falnads kaka" är plockade vid
gärdsgården som hägnar Karlfeldts marker. "Det är
en ros utsprungen uti min bleka hand", en
mäktig drog på psalm, folkvisa och mycket
annat, är lyckligtvis samlingens enda dikt i sin
klass, men ett enda sådant älskat sorgebarn
röjer alldeles för stora brister — faderskapet
må sedan vara hur tillfälligt som helst. Bäst
är Sven Åkerstedt alldeles avgjort, när han
vandrar i Vennbergs fotspår som i dikten om
fången, där fängelsedirektören meddelar att
den senare kan få gå vart han vill "(fast det
finns ju faktiskt ingen annan plats än
stenbrottet)" och göra vad han vill "(ehuru det
förstås inte är mera att välja på än
stenknack-ning)" o. s. v. Det är inte talang Sven
Åkerstedt saknar.
Debutanten Ingemar Andersson saknar
heller inte talang men är heller inte utan det
världens goda som kallas egenart. Det finns
kanske inte mycket som är påtagligt och direkt
givande i hans bok, men om man lyssnar
uppmärksamt kan man förnimma denna individs
mycket speciella röst med nyanser och
modula-tioner. Man accepterar ganska mycket blott för
röstens skull — men ganska mycket kan poeten
kanske säga en annan gång, uppenbarare,
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
