Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
generationen, på ungdomen. Bland dem måste undret
ske om det överhuvudtaget skall ske.
Andræs tro sträckte sig dock längre än till
ungdomen. Han förde med sig som arv från
sitt barndomshem en fast luthersk Gudstro,
vilken han kanske ibland kunde avlägsna sig
från, men som han dock alltid hittade tillbaka
till. Personligen har jag fått den uppfattningen,
att denna tro egentligen aldrig var något
problem för honom. Han hade den som sin
dyrbaraste gåva, lika visst som han hade något
av det eviga ungdomssinne, varom han själv
talade.
Geo Widengren, Andræs lärjunge och
efterträdare som professor i Uppsala, har ägnat sin
lärare en intressant och livfull
minnesteckning. Man får följa Tor Andræ från hans
späda barndom genom studietiden i Linköping
och Uppsala, hans prästerliga förordnanden,
den vetenskapliga karriären, statsrådstiden och
episkopatet i hans ungdoms stad, Linköping.
Skildringens tyngdpunkt ligger som sig bör
vid Andræs utveckling till vetenskapsman av
internationella mått och vid analysen av den
vetenskapliga insatsen. Här talar författaren
som fackman, då han själv huvudsakligen
ägnat sig åt det semitiska religionsområdet.
Omdömena är här väl avvägda och
säkerligen riktiga. Författaren förfaller aldrig trots
sin omisskännliga beundran för föremålet till
panegyrik.
Det som för en vidare läsekrets säkerligen
blir den största behållningen av Widengrens
bok är hans teckning av människan Tor
Andræ. Den som hade förmånen att närmare
känna Andræ kan inte underlåta att uttrycka
sin stora tacksamhet mot författaren för att
han gett oss ett så levande och framför allt
okonventionellt porträtt, en bild utan retuscher,
kanske ibland med något gamängaktigt
dit-satta extra prickar. Det skulle ha varit ganska
outhärdligt, om vi tvingats betrakta ett
välansat kabinettsporträtt av modellen. Andræ
var en för rikt fasetterad och mångsidig
människa för att riktigt "göra sig" i sådan gestalt.
Särskilt nära kontakt med föremålet får
läsaren, när Widengren skildrar Andræs
framträdande som lärare vid Stockholms högskola.
Här flödar färgerna friska och mustiga.
Kanske blir det ibland i boken lite för mycket Geo
Widengren själv, t. ex. då man utförligt får sig
till livs alla hans tentamina för läraren och en
del av hans säkert viktiga framträdanden på
seminarieövningarna. Lite besvärande känns
det väl också med författarens envetna
upprepande av sin "antievolutionistiska"
ståndpunkt och hans ofta framgångsrika försök att
utläsa en sådan hos Andræ och berömma
honom för detta, respektive ge honom en
känga då han inte motsvarar författarens
förhoppningar på denna punkt. Boken skulle mått
väl av en noggrannare överarbetning, men
förlagets julhets har sannolikt lagt hinder i
vägen. Ojämnheterna till trots kvarstår dock
intrycket av denna biografi som en spänstigt
skriven, mycket roande och spännande
läsning. Erik Berggren
SARTRE OM
JUDEPROBLEMET
Jean-Paul Sartre: Tankar i judefrågan.
Översättning av Holger Ahlenius.
Bonniers 1948. 5: 25.
Boken innehåller fyra essayer, som
behandlar var sin sida av det judiska folkproblemet.
Den första essayen dissekerar
antisemitismen. Att sakligt gendriva påståendena om
judarna som främmande rasgift i den
västerländska folkkroppen, som intriganta,
påträngande, taktlösa, snyltande, giriga o. s. v.
är ju lätt och har gjorts utförligare förr. Men
Sartre påpekar med rätta att detta gendrivande
aldrig har någon effekt på antisemiterna.
Genom kastning i argumenteringen i trängda
situationer röjer de alltför klart att deras s. k.
argument bara är svepskäl. Antisemiten
intresserar sig i själva verket inte för diskussion
annat än som ett sätt att retas med
motståndaren. Han är aldrig rädd för att han skall
övertygas, han är rädd för att han kan verka
löjlig. Vad antisemiten älskar och valt för
egen del är själva det passionerade tillståndet.
Att just juden blivit hans hatkyckling är en
sekundär sak. Där kan valet ha berott på rätt
likgiltiga småsaker från början, sedan
vidmakthålles det genom tradition. Genom att så
flytta strålkastaren från antisemitismen som
åsikt till antisemiten som människotyp synes
mig Sartre ha träffat problemets hjärtpunkt.
Det är naturligtvis också hans egen
uppfattning. Judens försvarare tvingas till sin
ståndpunkt av sin kärlek till allmännelighet och av
analytiskt behov. Antisemiten däremot
förkastar analysen, han vill se ur syntetisk
synvinkel (skära över en kam) och tycker det är
skojigt att vara antisemit.
Valet av den passionerade livsattityden och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
