Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tycker sig höra den välmodulerade, behagliga
stämman. Man rycks med genom vidden i hans
intressen, den naturliga, spänstiga
tankeföljden, den lätta och sobra stilen och främst av
allt av humorn, som ger must och sälta,
proportion och balans åt omdömen och
värderingar.
Han kunde som få göra det gamla ordet
"intet mänskligt är mig främmande" till sitt.
Han trivdes med människor och han gjorde
det mycket därför att han hade den sanna
generösa förståelsen för olika människotyper.
Man får ofta vid läsningen inte minst av
"Essäer" intrycket, att författaren känt en
slags gemytlig trivsel med de människor ur
det förgångna och deras tänkesätt och vanor
som han skildrat. Det är som om han upplevt
gemenskapen med dem. Han ägde en märklig
förmåga av inlevelse i känsla och fantasi med
människor och miljöer. Häri erinrar han om
en annan stor religionsforskare, dansken
Vilhelm Grønbech. Man kan, om man vill ha ett
gott exempel på denna förmåga, ta fram den
tolkning han ger av föreställningen om tomten
i våra förfäders tro (uppsatsen "Kristna
helgseder" i "Essäer").
Men Andræ upplevde också gärna
samhörigheten med sin egen tids människor. En
del av hemligheten i hans förmåga att vinna
sina åhörare låg just i detta. Han hade också
den börne talarens förståelse för vad som
"slår" i olika kretsar. Hans gemyt blommade,
då han stod inför människor som han gillade
och som gav honom sin uppskattning tillbaka.
I "Essäer" förekommer flera tal till ungdom.
Han tycks med förkärlek ha följt kallelser att
tala till ungdom, därför att han hos dem kände
sig solidarisk med det ljusa modet, de stora
förhoppningarna, den stolta tron på framtiden
och djärvheten att våga något för denna tro.
Säkert spetsade gymnasisterna i
Linköpingsläroverkets litterära förening öronen, då de
hörde stadens högvördige biskop och skolans
eforus säga i sitt tal till dem, att han som
elev i samma läroverk en gång innerligen
avskydde skolan. Denna passus är typisk för
hans respektlöshet och ungdomliga sinne. Det
ligger ingen tendens till publikfrieri eller
någon falsk Uppsalaromantik utan djup
livsvisdom i följande ord, som han riktade till
studenterna på vårfesten i Uppsala 1945:
Måtte ni inte bli så illusionslösa, så sakliga att
ni inte kan höra och fatta det som våren nu talar
på liljefälten i Föresängarna, i det blåa glittret över
Ekoln och lövsuset vid Vårdsätra. — — — Den
[våren] kommer en gång, en gång om året, en gång
i livet. Korta veckor, vingade år, då livsplanen ritas
upp, då öden förenas och allt måste gro som sedan
skall växa till livets skörd. Ni behöver ha ägt en vår.
Den som skall bli en stark människa måste vara eller
åtminstone en gång ha varit en lycklig människa.
Trivseln med människor och miljöer, denna
känsla av hemtrevnad i tillvaron, som tycks
vara så påtaglig hos Tor Andræ, hade
emellertid sin mörka klangbotten. Den slår fram då
och då och just vid konfrontationen med
ungdomliga auditorier. Den framträder i hans
bittra självrannsakan, då han med den
åldrande mannens resignation konstaterar bristen
på tro och hänförelse för idealen hos sig själv
och sin generation. Han drar sig inte för att
öppet säga ifrån, att hans generation
misslyckats. Han känner med sig, att inför
ungdomen måste sanningen fram, att här gäller det
att vara ärlig och avslöja det verkliga
tillståndet, hur ömkligt detta än kan te sig. I det
mörka året 1941 säger han ("Fimbulvinter")
på tal om framtiden, att det väl borde vara
de äldre som i första hand skulle dra lärdom
av historien och söka återuppbygga det som
raserats:
Men tyvärr, om sanningen skall sägas, tyckas vi
ha svårare att taga livet helt på allvar. Vi ha så länge
brukat de stora orden och de höga talesätten, att de
blivit en inlärd läxa i vår mun, ord utan kraft och
krydda. Vi ha bakom all idealitet och humanitet och
fromhet sett så mycket smått och ömkligt–-
att vi förlorat förmågan att värmas och hänföras.
Så kunde det te sig för honom i mörka
stunder, i den fimbulvinterns tid, som
markerades av det nazistiska segertågets
kulmina-tion. Visst är att Andræ dock förde
idealitetens talan, och hans vädjanden fick desto
starkare effekt som de ej bars upp av de
alltför stora orden, de slitna idealitetsklichéerna.
Han trodde på ungdomen. Hos den söker han
och tror sig finna den rätta entusiasmen och
framtidstron. Detta och den
generationsmotsättning som han under senare år var starkt
medveten om kommer fint till uttryck i
"Fim-bulvinter":
Det är tidigt om morgonen, då sinnet ännu är
spänstigt och sikten klar, som blicken kan skymta
fjärran horisonter och tanken har mod att syssla med
resans stora mål. När solen börjar dala, går man trött
av vandringen med nedböjt huvud och orkar inte
tänka på något mera än de närmaste stegen. Därför
är ungdomen trons tid. Man skulle kunna säga att
tron är det eviga ungdomssinnet hos människan. Den
är bland annat gåvan att kunna värmas och hänföras
och lyftas till något högre än dagens möda och
omsorger. Det är därför vi alltid hoppas på den nya
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
