Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
först förra året i Sverige, trots att han är den
äldste av de tre här behandlade författarna.
Han föddes 1870 och stupade i Frankrike 1916.
Många av hans bästa historier erinrar starkt
om den genre som dagens svenska kåsörer
odlar. Han skildrar små händelser ur
vardagslivet ur en befängd aspekt, med huvudtemat
livligt överdrivet. Han tar ofta hem poäng
genom att visa på ihåligheten i en alldaglig
fras, t. ex.: ’"Tala inte med mig om
trädgårdar i stån’, sa Elinor Rapsley, ’och då
menar jag förstås att ni ska höra på mig
bortåt en timme medan jag inte talar om
någonting annat.’" Kvinnors egenartade regler
för inköp och historieberättande på
förstadståget är välkända ämnen som Saki avvinner
eleganta anekdotiska sidor. Det är ingen frodig
eller drastisk humor, hans små genrebilder kan
snarast liknas vid lätta, utsökt kolorerade
engelska stålstick, en aning torra men i hög
grad njutbara genom sin artistiska balans och
sin fina anknytning till verkligheten. Inte ens
när stoffet rymmer så burleska möjligheter
som i "Oxe i bås", berättelsen om den
fridsamme nötkreatursmålaren Theophil Eshley,
som slår igenom på nytt på Akademins
utställning med duken "Oxe i vardagsrum, senhöst",
vars motiv egenartade händelser tvungit på
honom, inte ens då låter Saki ämnet förleda
sig till några kraftigare streck utan håller
samma stillsamt strama ton historien igenom.
Charmen ligger nästan helt i den lätta, graciösa
stilen, och att han redan tycks ha vunnit en
krets av beundrare även i Sverige är säkerligen
till stor del den omsorgsfulle översättaren John
Karlzéns förtjänst.
Detta sista urval (det är nämligen ett urval
från sex olika böcker, trots att en förlagsnotis
meddelar andra uppgifter) kompletteras av
några brev från författaren och av en biografi,
författad av hans syster. Den lilla
levnadsteckningen står sist i boken, men om man läser
den först får många av historierna en annan
karaktär. Munro, som var skotte, företer
många likheter med sin landsman James M.
Barrie, den berömde författaren till "Peter
Pan". Liksom denne tycks han ha haft den
speciella keltiska känslan för allsköns
besynnerliga naturväsen, tagna halvt på skämt, halvt
på romantiskt allvar. Båda var i privatlivet
putslustiga skämtare och båda tycks ha bevarat
mycken barnslig naivitet i allt sitt medvetna
artisteri, liksom också åtskillig barnslig
grymhet. Munros egenartade karaktärsdrag har
säkerligen utvecklats under inflytande av den
besynnerliga uppfostran han åtnjöt hos två
benhårda viktorianska fastrar, vilka i all sin
respektabla kyrklighet tycks ha varit goda
ämnen till koncentrationslägerskommendanter.
En grundprincip i deras pedagogik var t. ex.
att om något av barnen varit olydigt bereda
de andra en del extra glädjeämnen, så att
syndaren riktigt skulle få känna sin skam. Den
lille skämtaren Henry blev särskilt utsatt för
denna bestraffning, och han har visserligen i en
rolig sommarhistoria som "Skräpkammaren"
lyckats förvandla den hemska miljö, som
kommer fram i systerns okonstlade berättelse, till
en ganska ofarlig bakgrund för lustiga
tjuv-pojksupptåg, men andra historier vittnar om
vilken effekt fastrarna haft på hela hans
utveckling.
Saki är en i hög grad njutbar författare för
den som uppskattar välgjorda humoresker och
som vill lockas till ett kultiverat mysande i
länstolen framför brasan. Bäst är han när han
håller sig till det engelska vardagslivet, sämst
när han som i den annars utsökt berättade
"Musik i skogen" hemfaller åt den
Pan-roman-tik som med nedslående resultat går igen hos
flera av hans samtida, t. ex. hos den utmärkte
sagoberättaren Kenneth Grahame. Som en
kuriositet kan nämnas att den lilla historien
"Helgonet och demonen" tydligt är avsedd
som en pastisch på H. C. Andersen, vilken de
små barnen Munro (enligt en i översättningen
struken passus i biografin) brukade läsa.
Damon Runyon, som dog häromåret, var
en av Amerikas skickligaste sport- och
kriminalreporters och vann en väldig publik när
han började göra skönlitteratur av händelser
och personer inom sina specialgebit. I svensk
litteratur har han inte satt många spår —
Bengt Anderberg har lånat det poetiska namnet
Dream Street Rose av honom, men mycket
annat finns inte att nämna. Runyon når sina
komiska effekter framför allt genom stilen.
Hans historier är ofta mycket enkla och
drastiska till innehållet; de bärs upp av den
utomordentligt välfunna berättartonen. Nästan alla
novellerna relateras av en herre som tillbringar
sin dag med att stå i ett gathörn i New Yorks
centrala delar och se på världens ävlan, en
verksamhet som då och då avbryts av en enkel
men närande måltid på Mindys hak. Genom
sin ansenliga och i borgerlighetens ögon högst
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
