Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
disreputerliga bekantskapskrets dras denne
levnadskonstnär, vars namn och närmare
ante-cedentia man inte får veta i någon av Runyons
böcker, in i de mest överraskande tilldragelser,
vilka i regel medför våldsamma och för en
laglydig medborgare som han motbjudande
konsekvenser. Berättaren är dock en man med
fasta moraliska principer. Han tycker inte om
att folk slår varandra i huvudet och skjuter
med avsågade dubbelbössor, i synnerhet inte
om han själv råkat vara i närheten.
Spritsmuggling och bookmaking håller han för
legala och i stort sett filantropiska näringar,
men personer som sparkar unga flickor utför
trappor anses i hans kretsar "uppföra sig
mycket olämpligt" och får alltid sitt rättvisa
straff i slutet. De världsmannamässiga men
fullt genomskinliga omskrivningarna är hans
specialitet. Han säger t. ex. om en god vän att
han fått sin huvudsakliga uppfostran vid ett
college, vars skoldräkt var svart- och vitrandig
på tvären, och för att inte lämna sina läsare
i förlägenhet talar han om att en dramatiker
är en person som skriver stycken som spelas
på teatrar, så att folk kan gå dit och kika på
dom. Han är som sagt en man som känner
världen och som inte gärna skulle låna den
fem cent utan kvitto. Trots sin brist på
illusioner framstår han emellertid i sina
berättelser som en förnöjsam person, som trivs väl
med det brokiga skådespelet runtomkring, och
som åtminstone i skrift häftigt reagerar när
man bryter mot hans speciella moralkodex.
Man kan naturligtvis säga att realiteterna
bakom den värld han skildrar är tragiska ur
social och mänsklig synpunkt, men i så fall
skulle man varken kunna skratta åt Terentius’
finurlige slav eller "Tolvskillingsoperans" mer
komiska tjuvar, som också företrädde socialt
illa lottade skikt. Runyons med utomordentlig
verv och fart utförda historier har dessutom
en ton av overklighet, som gör dem lättare att
smälta. De är i själva verket sagor där trollen
är gangsters, prinsessorna millionärsdöttrar
och de små fattiga flickorna dansöser på
nattklubbar.
Sedan måste man nog säga att det varit
lyckligare att presentera även Runyon i urval.
Den bok varmed han nu introduceras tillhör
hans allra sista. Där har han ansett sig tvungen
att reformera en del av sina gangsters och
skicka dem till Tunis och Normandie som
duktiga frihetskämpar, och hans sentimentala
förkärlek för kattungar och små rara flickor
har också fått breda ut sig väl mycket. Där
finns emellertid ett par glansnummer, t. ex.
"Ut med språket", "Cleo" och "Gamla Ems
Kentuckyhem", som visar vad han kan, och
sådana historier finns det gott om i hans
tidigare böcker.
Damon Runyon arbetar med starka effekter,
som kanske kan chockera en puritan. Den
gamle beprövade P. G. Wodehouse stöter
däremot ingen; de gapskratt som framlockas av
hans alster kan utstötas även av den mest
renhjärtade. Wodehouse tycks vara återinsatt i
sina rättigheter hos den engelska publiken efter
sina tanklösheter under kriget, och det hade
onekligen varit en triumf för Dr. Goebbels om
han postumt kunnat hindra engelsmännen från
att ta del av "Fullmåne". Den visar nämligen
en Wodehouse på höjden av form. Hans näst
sista, "Bravo, Jeeves", tillhörde enligt min
mening knappast hans bättre, men i
"Fullmåne" framstår Blandings’ frejdade slott i all
sin milda, dårhusmässiga och absolut
harmlösa förkrigsglans; lörd Emsworth och hela
hans hus befinner sig på höjden av aktivitet,
minor och kontraminor läggs i spelet om de
ungas lycka och den berömda prissuggans
välgång.
Så länge man vill tillerkänna även den
litteratur existensberättigande, som endast syftar
till underhållning, måste man ge Wodehouse
sin uppskattning. Han håller en hög stilistisk
nivå och är en kompositionens mästare, hans
skämt är i grunden oskyldigt men blir heller
aldrig platt, han skildrar en skenvärld men
utan propagandasyfte.
Alla dessa tre böcker har kommit i goda
översättarhänder. Om John Karlzéns insats har
ovan talats. Birgitta Hammar har redan ett
aktat namn i branschen. Med den besvärlige
Runyon tycker man många gånger hon lyckats
bra, men som helhet får man nog säga att
hans språk blivit en aning uttunnat och kanske
litet för barnsligt vad slanguttrycken angår.
Den väluppfostrade dårprosan hos Wodehouse
behärskar översättarinnan däremot till
fulländning. Där så erfordras drar hon sig inte
för nyskapande, och för den som kan översätta
namnet på Freddie Treepwoods märkesvara,
hundkäxet Donaldson’s Dog-Joy med
Donald-sons Vovve-gott har man bara att som
välborne Galahad avtaga det grå plommonstopet
och göra en djup reverens. Åke Runnquist
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
