Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
taljarbete var perfekt. Gunn Wållgrens uppgift som
hustrun var av betydligt enklare slag, men här kunde
man glädjas åt strävan till ärlighet och rättvisa under
all frambrytande besvikelse. Hennes ton är alltid ren;
och hon hör till de mest mänskliga av sceniska artister.
Törd Stål, slutligen, lancerade med framgång sin typ av
fegt farlig herre med torrt i själen. Regi: Georg
Funk-quist. Axel Strindberg
Vi tre debutera av Herbert Grevenius. Göteborgs
Stadsteaters Studio.
De fyra små av Georges Roland. Göteborgs
Stadsteater.
Herbert Grevenius’ komedi "Vi tre debutera" är
från början ett radiospel, och som sådant finns det i
tryck sen åtskilliga år tillbaka. Uppslaget torde ha
kommit sig av att Bonniers förlag i den vevan började
ge ut kalendern "Ny lyrik", där några stycken
debutanter sammanfördes. Grevenius har spekulerat så
smått över hur detta nya förläggartrick har kunnat
återverka på de hastigt och lustigt sammanvigda
poteterna, fantasien har börjat veva och ett tu tre har
den anspråkslösa radionovellen legat där klar med två
delar älskvärd ironi, två delar psykologi och en del
veckotidningsromantik i behaglig blandning.
Till den fordringsfullare scenpremiären har
författaren byggt ut karaktärerna och moderniserat
jargongen, så att vi nu befinner oss i nådens år 1948 där
det pratas existentialism och Birgit Cullberg bredvid
den tidlöst ungdomliga lyriken. Men den kollektiva
debuten står kvar och omtalas som något
uppseendeväckande nytt, helt anakronistiskt, så vana vid
kalendrar som vi numera är. Därmed har benen slagits
undan och produkten mist sin tidsförankring i
egenskap av lekfullt apropå; men det lär inte bekomma
den mer än vad samma situation bekommer en
skimrande vårballong.
Herbert Grevenius’ styrka som scenskribent är
nämligen som bekant inte alls det dramatiska i egentlig
mening, inte stringens, inte temats genomföring, inte
intensitet, inte alls något aktuellt budskap om
tidsfrågor eller sådant. Hans styrka ligger i
människoiakttagelsen, i hans förmåga att återge okomplicerade
vardagskaraktärer träffande, med vänlighet och
humor. Det är sagt förr, men kan gott sägas om. Och han
förstår att stoppa ner i brygden just den gnutta maliciös
ironi, som behövs för att ingen scen, eller nästan ingen,
skall verka fadd ens för den sparsmakade. Att den
breda publiken förtjust rinner till, är kanske mindre
överraskande. Den upplever identifikationens glädje
maximal, och förnimmer benfriheten som rent pius.
På ett sätt kan man nog säga att Herbert Grevenius
med sin vardagsrealistiska teknik, vilken samtidigt är
ett program, blir mer än de flesta dramatiker utläm-
nad åt hur pjäserna utförs. Om en pjäs av Ibsen eller
Shaw eller Anouilh spelas dåligt, så kan de flesta
intelligenta åskådare se att det är som det är, och de
kommer att säga att skådespelarna förstörde pjäsen.
Men om en Greveniuspjäs spelas dåligt, så tror jag att
man får vara en mycket driven iakttagare för att se
att stycket överhuvudtaget hade några som helst
förtjänster. I det hänseendet kunde författaren knappast
haft bättre premiärtur än han fick den här gången
med Knut Ströms uppsättning på göteborgsstudion.
Trion Töre Lindwall—Gertrud Fridh—Herman Ahlsell
var helt lysande, särskilt de båda förstnämnda, som
knappast någonsin nått så högt i värme och äkthet,
trots paradiskomedier och orléanska jungfrur och allt.
Och scenerna från förlaget med Semmy Friedmann,
Claes Thelander och Ulla Malmström, gavs även de
med en artistisk måttfullhet och en solighet, som var
förtjusande. Dramaten och Riksteatern står närmast i
tur. Få se om de kan laga något lika charmfullt av den
nog rätt ömtåliga bagatellen.
På Stadsteaterns stora scen spelar man "De fyra
små", bakom vars författarpseudonym döljer sig den
från filmen bekanta manuskriptfirman Schutz &
Baudisch. Det är en medelmåttigt habil komedi m
de fyra stormakternas folklynnen och det veliga
Europa, som inte vet vem av dem hon skall hålla sig till;
sina säkraste applåder kniper den genom att låta folk
springa ut och in genom felaktiga dörrar och tro att
den ene har gjort vad den andre inte har gjort och
tvärtom. Samma anrättning har serverats i Norrköping
och gjort en viss lycka.
I Malmö har man tagit upp Thornton Wilders "Vår
lilla stad", som hade sin svenska rikspremiär där nere
en gång i världen, innan den kom upp i Stockholm.
Erik Berglund skötte fortfarande berättarens parti,
såsom han gjort vid väl alla svenska föreställningar, och
han fyllde det alltjämt med sin trygga bonhommi och
välgörande säkerhet. Nancy Dalunde gav en besjälad
tolkning av den unga flickan och i smärre roller
fascinerade (ordet är ej för starkt) Georg Årlin och på sitt
sätt även Mabel Frithiof. På Södra teatern har man
spelat Garson Kanins "Född i går", som förut anmälts
i en krönika (BLM nr VIII, 1947). I Hälsingborg har
Hilding Gävle visat sina smidiga salongstalanger i
"Alltsedan paradiset" (BLM nr III, VIII, 1947).
Ebbe Lindé
Film
Djävulen i kroppen (Le diable au corps).
Manus: Jean Auranche och Pierre Bost efter Raymond
Radiguets roman. Regi: Claude Autant Lara.
Produktion: Paul Graetz.
Raymond Radiguets roman "Le diable au corps" är
en typiskt fransk historia där det klassiskt enkla temat
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
