Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
om kärleken och döden utvecklas med brådmogen
psykologisk visdom och en rikedom på riktiga
iakttagelser av utanverken. Men det är ett hett vin som
sjuder i det fint slipade glaset. Den film som gjorts
på romanen följer inte förlagan på alla punkter och
innehåller flera nyskrivna episoder. Men det är ett
mycket skickligt manuskript och verket som helhet
tillhör de allra finaste franska filmerna. Den är
utomordentligt artistisk in i minsta detalj men artisteriet
blir aldrig sitt eget ändamål utan ter sig fullkomligt
självfallet. När därtill kommer att den historia som
berättas är oavlåtligt gripande och så gott som
alltigenom övertygande blir resultatet en av dessa blott
alltför sällsynta högtidsstunder i biografen.
Då filmen börjar är tragedin redan ett faktum. Vi
befinner oss vid en ung kvinnas bår och i skymundan
från de anhöriga står utstött den närmast sörjande:
ynglingen vars oresonliga, oansvariga och otillåtna
kärlek slutade med döden för den älskade. Begravningen
äger rum på själva vapenstilleståndsdagen 1918 då inte
ens kistbärarna kan dölja sin glädje. Den unge
mannens livsnederlag sammanfaller med nationens seger
och kontrasten rymmer en ironi som skär djupt
nedanför det individuella fallet. Den unga, förbehållslösa,
anarkiska lidelsen är alltid dömd att stupa och ligga
kvar som et’t okänt soldatlik vid sidan om vägen, där
samhället triumferande samlar ihop sina kadrer och
marscherar vidare. Förhistorien till tragedin berättas i
återblickar, interfolierade av utsnitt från likfärden och
begravningsmässan som slutligen dröjer vid ynglingens
orörliga, i smärtans ugn gjutna, underbart skulpturala
ansikte. Men detta görs utan åthävor och
understrykningar: diskret, varsamt, objektivt.
Kärlekshistoriens upptakt är mästerligt återgiven.
Man får ett intryck av hur Ödet lägger sin patiens med
människorna. Litet tillfälligt att börja med: ett
flyktigt möte, sedan ett betydligt intensivare men ändå
inte nödvändigtvis avgörande; och så när
kombinationens alla möjligheter börjar varsnas läggs kort till
kort obönhörligt tills ingen makt i världen längre kan
hindra den ödesbestämda utgången. I denna lek med
korten får Ödet god hjälp av de beskäftiga
människorna som gör vad de kan för att hindra en kärlek som är
ur samhällets synpunkt brottslig och dåraktig.
Kvinnan är förlovad med en frontsoldat och hennes moder
tror sig bäst kunna avstyra tillbudet av den nya
förälskelsen genom att koppla ihop de förlovade redan
före äktenskapet och därigenom göra detta
ofrånkomligt. Pojken skickas av sin förstående fader bort från
staden för att glömma. När sedan förälskelsen
flammar upp på nytt kan bägge ungdomarna känna sig
bedragna av de äldre på sin kärlek och handla som
ofrivilligt laglösa. Deras uppförande är klandervärt
men inför dem själva en akt av renhet och sanning.
Därtill kommer att den unge mannen känner sig be-
dragen även av sin älskade och aldrig helt kan frigöra
sig från en misstro, som förgiftar och omtöcknar hans
kärlek. Dessutom är han bara sjutton år och tillhör
den vildvuxna ungdom som glöms bort under ett krig.
Att som ett par kritiker gjort beteckna honom som
en stryktäck lymmel och vivor är alldeles bakvänt.
Tvärtom är han ett övertygande exempel på den rene
erotiske amatören, som i sin otämjda, oskickliga
vildhet slår sig blodig mot de galler som de äldre i sitt
välvisa nit satt för all fri utlevelse av den erotiska
passionen. Gerard Philipe heter skådespelaren och han
liknar ett gotiskt helgon som värdigt kan bära en
martyrkrona. Det spel som denne unge man presterar
särskilt i kärleksscenerna är präglat av en medfödd
erotisk uttrycksförmåga och finess som inte kan vara
mera fransk. Hans reaktioner utefter hela
känsloregistret från pojkaktig uppsluppenhet och lekfull
ömhet till hysterisk förtvivlan och rörande hjälplöshet
tolkas med fulländad behärskning. Man tänker helt
enkelt inte på skådespeleri i sammanhanget utan ser bara
framför sig en fransk gymnasist, som själv inte vet
med sig att vara av Ödet utvald. Micheline Presle är
honom en värdig motspelerska och även hon ger den
alldeles riktiga mänskliga illusionen. Som dramatisk
figur är hon litet kortare i rocken än han, sorglösare,
mera animalisk, även resonligare och mera benägen
för kompromisser. Denise Grey som Marthas mor och
Jean Debucourt som Frangois’ far är ypperliga och
kompletterar denna uppvisning av bästa franska
skådespelarkonst.
Filmen spelar alltså 1918 och tidstonen är briljant
träffad. Regissören har givit sig tid med att lägga på
en liten aning komik kring det tidsmässiga men det
är en förälskad ironi som aldrig bryter den allvarliga
berättarstilen utan blott ger den ett tillskott av
dokumentarisk äkthet. Den franska småstaden utmed Marne
lever i hänförande vackra bilder där grådagstristessen
plötsligt lyses upp av trädgårdsidyller och lättjefulla
flodscener i blommande, ljusdränkt impressionism.
Restauranginteriörerna från Paris är humoristiska eller
patetiska novelletter och scenerna från det intill skolan
belägna krigslasarettet, där de skrangliga
ambulanserna lossar sina laster av stympade och jämrande,
har journalernas autenticitet. Men högst når filmen,
även rent bildmässigt, i de sällsynt oförbehållsamma
och ändå så oanstötliga kärleksscenerna.
Georg Svensson
Autostrada (In jenen Tagen).
Produktion: Camera Film. Manus: Ernst Schnabel och
Helmut Käutner. Regi: Helmut Käutner.
Till segraren (To the victor).
Producent: Jerry Wald (för Warner Bros). Manus:
Richard Brooks. Regi: Delmer Daves.
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
