Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Notiser - Ebbe Linde: Replik om monismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REPLIK OM MONISMEN
stedts och anmäldes i BLM nr VI). Han hade till
festligheterna inbjudit ett stort antal författare och
publicister från hela Amerika, vilka firades med luncher
och festspel på tjurfäktningsarenan i Caracas. Till
utrikesminister kallade Gallegos en lyriker, Andres Eloy
Blanco och MacLeish tillägger att när man inte vet på
vilket plan ledstjärnorna för statskonsten skall sökas:
det militära, det politiska, det moraliska eller
industriella, kan man väl lika gärna, ha en författare till
styresman som en fältmarskalk, en fackföreningsfunktionär
eller en professionell politiker.
Farlig hemkomst
I sin pjäs "Le Malentendu" berättar Camus om en
man, vilken efter att ha gjort sig en förmögenhet i
främmande länder återvänder till fädernegården, där han
finner sin mor och sin syster i det djupaste armod.
Han talar inte om vem han är, för att få höra vad de
säger om honom. På natten mördas han av de två
kvinnorna, vilka först efteråt upptäcker vem den rike
främlingen var. Detta tema är, enligt vad dr Alf
Henriques meddelar, långt ifrån nytt. Man finner det redan
i en succépjäs från romantikens Tyskland: Zacharias
Werners: "Den 24. Februar", skriven 1809. Även
tidigare finner man liknande motiv. I "The fatal
curiosity" av Lillo från 1736 är det de båda
föräldrarna som dödar sonen vid hans hemkomst. Det tycks
vara ett typiskt efterkrigsmotiv, en skräckversion av
den kända berättelsen om soldaten som vid sin
återkomst finner hustrun gift med en annan. Hur utbrett
detta senare tema är vet vi från "Karolinerna", "Le
Colonel Chabert" av Balzac, och många franska
folkvisor.
Tillfrågad meddelar Albert Camus att han, så som
han även skildrar det i "Främlingen", har hämtat sitt
motiv i en tidningsnotis. De händelser som skildras i
"Le Malentendu" skulle verkligen ha ägt rum i
Tjeckoslovakien efter detta krig. Är vi vittnen till hur naturen
efterapar konsten, enligt Oscar Wildes recept, eller är
den omtalade tidningsnotisen ett nytt utslag av den
masspsykos som följer i krigets spår och som så gärna
söker sig till de gamla legendmotiven? Kanske kan
Marie Bonaparte, specialist på "la psychanalyse du
bobard", författarinna till "Mythes de guerre" (Imago
Publishing Co Ltd, London) ge oss ett svar?
Svensk filmhistoria i Paris
Georges Sadoul, Charensol, Léon Moussinac håller
sedan någon tid föreläsningar i filmhistoria på
Sorbonne. Häromsistens var det Moussinac som talade om
den skandinaviska filmen 1916—23, med huvudvikt på
de danska regissörerna Dreyer, Sandberg och
Christiansen, samt de svenska regissörerna Sjöström, Stiller,
Brunius, Hedquist. Den svenska filmen, som genom sin
realism, sin enkelhet, sina tekniska nyskapelser och
framför allt sin poesi hade så mycket att lära ut på
den tiden, blev i Frankrike aldrig känd utanför en
liten krets av intellektuella och filmtekniker. De stora
företagen köpte upp filmerna och lät dem ligga på
hyllorna. Visades någon av de svenska filmerna var det
i ett så nedskuret och lemlästat skick att publiken fick
alldeles felaktig uppfattning om den svenska
filmstilen. Föredraget åtföljdes av visning av ett par
avsnitt ur Christiansens film om häxprocesserna och
Stillers "Gösta Berlings saga".
Fransk kasperteater
Gaston Baty som lämnat sin teater i Marguerite
Jamois’ vård framträder nu äntligen med sin
kasperteater i Les Archives internationales de la Danse. Det
ligger många års arbete bakom den lilla
föreställningen. Samtidigt ges en annan föreställning på
Comédie des Champs Elysées. Det är f.d. krigsfångar
som i Tjeckoslovakien grundat en kasperteater för att
roa sina olyckskamrater. De framträder med ett rikt
program som omfattar pjäser av Moliére, Garcia Lorca,
Courteline och Cocteau. Förra året gav de en utmärkt
föreställning med "La farce du maitre Pathelin" och
Moliéres dråpliga "Le mariage forcé".
Bredsida mot Munk
Den danska kulturtidskriften Frie Ord har nyligen
innehållit en artikel om "Kaj Munk i
Mellemkrigs-aarene" av Leif Nedergaard, som innebär en kraftig
nedvärdering av Munks politiska och litterära
verksamhet. Beträffande hans nazistsympatier stöder sig
Nedergaard till större delen på samma material som
låg till grund för en artikel i BLM (nr III 1947), men
drar mycket mer vittgående slutsatser av dessa
vänbiografier och artikelsamlingar. Han förbigår nästan
helt Munks senare omsvängning och hans "kärlekshat"
mot tyskarna under de sista åren och betecknar det
som ödets ironi att Munk själv föll offer för de krafter
"han själv varit den förste att hylla".
I Munks dramatik finner Nedergaard samma
förhärligande av diktatorsfiguren som i hans politiska
verksamhet men förbiser att det hela tiden finns med en
Gud som ett slags överste diktator, färdig att störta
den jordiske tyrannen om han förgår sig mot honom.
Ur dramatisk synpunkt finner Nedergaard Munk
oerhört överskattad. "En Idealist" betecknar enligt honom
ett tillbakaförande av dansk dramatik till
Oehlenschläger och Shakespeare, sådan denne uppfattades
av O. Munks diktsamlingar finner Nedergaard, kanske
mer träffande än annars, vara "poesi för boyscouter
och därmed själsligen besläktade personer". Det bästa
av vad han skrivit är enligt denne omilde och på flera
punkter orättvise kritiker memoarerna "Våren
kommer så saktelig", som handlar om det enda ämne som
egentligen intresserade Munk, honom själv.
REPLIK OM MONISMEN
Musslan kan förbanna infektionen, men inte gärna
pärlan, som inkapslar och läker ut infektionen. Dock,
må musselbilden falla. Vad min värderade motståndare
är obenägen inse, är att dikt är ett socialt fenomen,
och att dess värde eller ovärde som sådant ej kan
bedömas ur en psykologisk analys av diktaren. Vi äro
ense om att dikten hos många diktare, om ej alla, är
en reaktionsbildning mot hämningar och särarter, som
från strikt normalpsykologisk synpunkt måste kallas
abnorma; om det så blott vore en abnormt uppdriven
känslighet. Men det är ju inget enastående. Massor av
effektiva barnavårdsmän, militärer,
fackföreningskassörer, skräddare, ungdomsledare och förkunnare av
religion och socialism, säkerligen också monism, ha
på samma sätt någon emotionell eller sexuell defekt
inbyggd i drivmaskineriet. Pärlbärare äro vi alla. Ivar
Lo-J. anser det vara cyniskt att erkänna detta. Jag
anser det mera cyniskt att vilja slänga allt, som byggts
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
