Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Teater och film - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
NOTISER
den gamle veteranen som bevarar sin dyrt förvärvade
filosofiska fattning. Den mest problematiske
karaktären, den som spelas av Bogart, fräts fortast sönder av
guldets förförelse och när han under återtåget till
civilisationen lämnas ensam med sin kamrat kan han
inte motstå frestelsen att röja denne ur vägen och
bemäktiga sig hela guldlasten blott för att själv falla
offer för banditer, som inte ens begriper att det är guld
i sadelpåsarna utan strör ut innehållet i sanden. Filmen
är packad med äventyr, slagsmål, eldstrider med
banditer och möten med indianer som lever i ett lyckligt
naturtillstånd bortom gott och ont. Men framför allt
är den en fabel om guldets farliga och bedrägliga
lockelse, som får människor att offra blod, svett, tårar
och kanske sin själ för en handfull stoft. Vissa
episoder kan hänföras till den enklare
vilda-västernromantiken men det genomgående temat och den
utomordentliga karaktärsteckningen höjer filmen avsevärt över de
ordinarie djungel- och indianfilmerna. Bogart med
utseende av en abessinsk ras med vargtänderna glim-
mande i skägget gör en av sina starkaste roller utan
att dock kunna hota Walter Huston som bäste
skådespelare. Georg Svensson
Den låsta dörren (Secret Beyond the Door).
Regi: Fritz Lang. Universal & International.
Om man plockade ut några enstaka scener ur "Den
låsta dörren" och visade dem utan inbördes
sammanhang skulle man säkerligen få intrycket av en
fängslande, artistiskt fullfjädrad film. Det är också Fritz
Lang som haft hand om regin. Men när man ser filmen
i sin helhet ter sig det utsökta kamera- och regiarbetet
snarast som en förvillelse bortom allt förnuft, till den
grad groteskt är nämligen innehållet. Det är tragiskt
att en av filmens stora konstnärer skall behöva slösa
sin talang på ett sådant dravel som denna oavsiktligt
komiska psykoanalytiska thriller och det är dubbelt
tragiskt att hans bildsinne tydligen fungerar alldeles
oklanderligt i hur suspekta sammanhang som helst.
Georg Svensson
NOTISER
Eugene O’Neill
har blivit föremål för en fruktansvärd utskällning i det
eljest ganska tempererade Times Literary Supplement
(10. 4. 48). Närmaste anledning är att "Si, iskarlen
kommer" utkommit i bokform på ett engelskt förlag.
Vilken paradox, skriver tidningen, att Amerika skall
hylla som sin störste dramatiker O’Neill, vars hela
livssyn så konträrt skiljer sig från den amerikanska. Alla
hans pjäser utstrålar människoförakt och utdömer den
mänskliga existensen (tidningen tvingas dock längre
fram erkänna att "Ljuva ungdomstid" är ett
undantag). Livet äcklar honom och han kan betecknas som
den siste av katarerna, den kristna sekt som föraktade
livet, motarbetade fortplantningen och beundrade
självmordet. Enligt en statistik 1933 var det då endast
fem av O’Neills trettiosju pjäser som inte innehöll
något mord, dödsfall, självmord eller vansinnesfall
medan i de övriga antalet svårare mord var tolv,
självmorden åtta, dödsfallen tjugusex (de flesta
våldsamma) och vansinnesfallen åtta. Dessa siffror bräcks
visserligen av Shakespeare och de antika tragöderna som
O’Neill tagit till förebild men hos O’Neill kombineras
inte fasorna med sinne för människans upphöjdhet och
förmåga att trotsa ödets slag, de är uteslutande uttryck
för hans allmänna vedervilja mot livet. Att O’Neill
bland många andra utmärkelser erhållit nobelpriset är
i tidningens ögon ett exempel på planlösheten i dessa
utdelningar. Shaw fick vänta till han blev sextinio.
Hardy och Wells fick aldrig priset som i stället gavs
till Sinclair Lewis och Pearl Buck.
Sedlighetspolisen i Philadelphia
har nyligen gjort en stor razzia bland stadens
bokhandlare och beslagtagit över 2 000 volymer "osedlig
litteratur". Bland de beslagtagna verken fanns
moderna klassiker som Caldwells "Guds lilla land" och
"Tobaksvägen", Farrells böcker om Studs Lonigan
och Faulkners "The Wild Palms" och "Sanctuary",
bestsellers som den nyutgivna "Raintree County"
och humoristiska underhållningsromaner som Thorne
Smiths. Inga skriftliga order gavs och inga kvitton
lämnades till bokhandlarna. Det finns nämligen en lag
i Pennsylvania, som tillåter polisen att utan vidare
beslagta en skrift som förefaller osedlig.
Detta utslag av tendenser, som U.SA. på det
utrikespolitiska området säger sig vilja bekämpa, har
emellertid rönt mycket starkt motstånd, bl.a. från
bokförlagens och bokhandlarnas organisationer, som tydligen
anser att det snart bör vara slut med dessa ingrepp,
vilkas omtalade reklamvärde f.ö. anses tämligen
diskutabelt. Man pekar på att sådana ingrepp i de
medborgerliga friheterna nästan alltid lett till
frikännande när böckerna dragits inför rätta och kräver att de
många beslagen, som nog mera sällan torde bottna i
abstrakt sedlighetsnit hos tillskyndarna, skall upphöra.
Reaktionen i ortstidningarna tyder också på att
opinionen går emot beslaget.
Diktaren som statsman
heter en skildring som den amerikanske skalden
Archibald MacLeish givit av hur det gick till när Venezuela
installerade sin senaste president, Romulo Gallegos.
MacLeish, som bl.a. skrivit dikter med
latinamerikanska motiv, var närvarande vid högtidligheten som
president Trumans personlige representant. Att valet föll
på honom berodde väl främst på att även den nyvalde
presidenten är diktare och att
installationshögtidligheterna mycket präglades därav.
Den nye ledaren för den viktiga oljerepubliken vid
Karibiska sjön räknas som en av det spansktalande
Sydamerikas främsta nu levande prosaister. (Romanen
"Dona Barbara" utgavs förra året på svenska av Nor-
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
