Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
nyheterna eller den senaste fetstilssensationen
utan vid seriesidan. Och varje morgon
upplever jag att mina barn diskret knackar på
dörren till husfaderns sovrum för att invänta
att någon av morgontidningarna skall vara
färdigexpedierad, så att de kan kasta sig över
serierna. Samtidigt som detta intresse i någon
mån ter sig gåtfullt för mig måste jag ju
tycka att det är på något sätt lugnande så länge
det är dessa jämförelsevis oskyldiga tecknade
krumelurer som för dem utgör dagens verkliga
nyheter och inte Perstorpsdramat eller
blodbadet i Palestina. Men jag frågar mig också
i vad mån barnasinnet formas av seriernas
nästan genomgående okonstnärliga och
tarvliga bildkonst, deras standardisering av de
mänskliga typerna med kraftig accentuering
av det vulgärt sex-appealiga, deras enkla, ofta
brutala framgångskult och enfaldiga
lyckomoral.
Det är inte bara barn som läser serier och
inte heller bara vuxna som stannat i växten.
Min erfarenhet säger mig att man kan påträffa
serieläsarna i alla kretsar, även de mest
exklusiva. Jag skulle inte bli förvånad om det
befanns att en eller annan medlem av Svenska
akademin i hemlighet log över seriesidorna,
och jag är förvissad om att det i politikens
och finansens högre kretsar finns gott om
experter på Blondie och Fantomen. Att serierna
tillfredsställer ett behov är tydligt, liksom att
detta behov gör sig gällande oavsett klasser,
åldrar, bildning och intelligens. Eftersom jag
själv är komplett analfabet när det gäller serier
och aldrig sedan saligen framlidne Fridolf
Celinders tid känt minsta behov att fylla ut
denna lucka i mitt vetande, kan det inte hjälpas
att jag ibland grubblar över vari seriernas
tjusning består. För att inte verka ologisk
måste jag naturligtvis tillägga att jag för
ordningens skull någon gång ögnat igenom en
serie men alltid i ett tillstånd av orubbad apati.
Det mest egenartade hos serierna tycks mig
vara deras korthet (jag bortser då från enstaka
veckotidningsserier med jämförelsevis många
rutor och avslutad handling) och deras poäng-
löshet. De flesta serier synes mig bestå endast
av några takter i en melodi, några
rörelsemoment och repliker utan början, utan slut.
Hur människor orkar att med tjugufyra
timmars regelbundna avbrott hålla ordning på
dessa sekundsnabba följetongsbitar är mig en
gåta, som förmodligen hänger samman med
min oförmåga att fatta det tålamod som krävs
för puzzle och korsord. Genom sin knapphet
påminner serierna onekligen ibland om rebusar,
och den hjärngymnastik som krävs för att tyda
dessa chifferbitar utgör i så fall det enda
andliga utbyte jag för min del kan tänka mig att
serierna ger.
Att serieformen som sådan inte utesluter
konstnärlighet, kvickhet och humor framgår
ju av genrens klassiker under 1800-talet och
början på 1900-talet. Deras band av lustiga
situationer med eller kanske helst utan ord,
som alltjämt frodas i t. ex. The New Yorker,
världens kvickaste tidskrift, står på en
himmelsvitt högre nivå än de syndikerade fabrikat
som öses ut från de amerikanska
serieverkstäderna och efterapas av våra inhemska
serietecknare. Det är plumpheten, den artistiska
grovheten eller flotta smartheten och den
enfaldiga sensmoralen som sticker en i ögonen
i de flesta moderna serier. En särställning
intar givetvis Walt Disney, men det räcker
inte att klara serierna från fördömelsen. Här
behövs sannerligen förnyelse och
uppryckning, det är därför som serierna bör tas upp
till kritisk granskning och inte som nu få
fortsätta att växa vilt på tidningarnas bakgårdar.
Wienutställningen
Utan risk för överord kan man säga att den
utställning av Wienmuseernas skatter som nu
på sin turné genom Europa anlänt till
Stockholm är den märkligaste konstutställning som
någonsin ägt rum i vårt land. Samlingarna
är så dyrbara att det inte ens varit möjligt att
försäkra dem; många av dessa verk har helt
enkelt inget pris, eftersom de är oersättliga,
och hade de haft det skulle försäkringssumman
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
