Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Irja Browallius: Böcker i mitt liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IRJA BROWALLIUS
BÖCKER I MITT LIV
Den första bok, som jag överhuvudtaget kan
minnas, att jag gillade högt och rent, var
berättelsen om "Den verklige Robinson Crusoe’s
Lefverne och äfventyr samt tjuguåttaåriga
vistande på en obebodd ö" av Daniel de Foë.
När jag nu håller det gulnade och
mögel-fläckade exemplaret i min hand, läser jag
följande citat av Rousseau tryckt med mycket fin
stil på titelbladet: "Det gifves en bok, som
efter min åsigt innehåller den bästa afhandling
om en naturenlig uppfostran: — denna bok är
Robinson Crusoe." Jag började läsa den vid
åtta års ålder och höll, efter vederhäftig
utsago, på med detta "praktiskt taget i åratal".
Låt oss antaga, att det rörde sig om en tre,
fyra år. Och läsningen av denna bok urartade
således och efter allt att döma till en tidig
passion i mitt liv. Men jag kan naturligtvis
omöjligt säga, om denna böjelse har påverkat
mitt öde i nämnvärd grad eller inte. Så mycket
är emellertid sant, att jag vid tämligen späd
ålder aldrig tröttnade på att studera den. Jag
skilde mig i alla fall från vanliga läsare av den
genom att reagera på ett helt ovanligt sätt, så
fort den tropiske vilden Fredag visade sig på
arenan, eller kanske man skall säga den av
vitnade människoben prydda sandstranden. Då
tyckte jag, att historien blev fadd och urtråkig
och den ensamme Robinsons idyll helt
förstörd. Och jag slutade i regel läsningen och
började om från början.
När jag nu lägger pannan i tankedigra veck
och frågar mig, varför jag tyckte så bra om
just den boken och varför jag alltid tappade
intresset, så fort infödingen Fredag kom med
i spelet, så skyller jag denna säregenhet på
indolenta karaktärsdrag eller en benägenhet
för isolering, som tycks vara medfödd i vår
familj. Under vissa perioder av vårt liv isolerar
vi oss alltid från världen och människorna,
och ingen kan påstå, att denna benägenhet är
skadlig. Tvärtom. Min morfar lämnade således
inte sin plankomgärdade trädgård i
Skinnar-viksbergen i Stockholm under de sista tjugu
åren av sitt liv, och vissa drag hos övrig fåtalig
släkt snarare bestyrker än förnekar riktigheten
av denna iakttagelse.
När jag bläddrar i den gamla boken, är det
med verklig rörelse jag på nytt betraktar de
gammaldags bilder, där Robinson klädd
ömsevis i getskinn och palmblad synes sysselsätta
sig med allehanda trivsamt praktiska göromål,
omgiven av två kattor, en hund och en
papegoja, eller makligt ligger utsträckt i en
hängmatta i en lövsal, rökande pipa. Var detta den
idealtillvaro en åtta till tolv års flicka drömde
om? Högst egendomligt.
Men Robinson tycks sedermera ha fått en
mäktig medtävlare om min ungdomliga gunst,
nämligen en bok av Maurice Maeterlinck,
"Fågel blå, feeri i fem akter »ch tio tablåer,
uppfördt första gången i Moskva den 30
september 1908". Denna läste jag också
upprepade gånger och fann den mäktigt
inspirerande. Scenen med "de små levande", som
i Framtidens rike väntar på sin födelsestund
och sedan skyndar bort till livets värld bärande
med sig sina speciella livsuppgifter, en liten
parvel de båda brott han skall begå, ett annat
barn ympen till en ny päronsort (ett tredje
skall besegra döden, ett fjärde utplåna
orättvisan, en besvärlig sak), tilltalade mycket min
fantasi. Jag tror, att jag i tankarna sysselsatte
mig en hel del med detta styckes episoder.
I tolv—trettonårsåldern läste jag ytterst
sällan några flickböcker av typen "Fröken
Solsken". De tycks inte ha intresserat mig
nämnvärt. I stället tog jag del av de böcker, och
412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
