Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - A. L. Barker: Bildstormarna. Novell. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BILDSTORMARNA
gång Marcus hade födelsedag — längre
tidrymd än så fanns inte. Innerst inne var Marcus
så missnöjd med det att han om och om igen
måste säga att det var underbart och knuffade
in Boddy i lagerbuskarna för att han inte såg
imponerad ut.
Men sedan gav han efter för sina lägre
instinkter, trampade sönder slottet med mask
och allt och gjorde en rad verkligt förträffliga
jordpuddingar. Han pratade vänligt hela tiden
och kom inte ihåg att Boddy låg platt på magen
under de fula, fläckiga lagerbuskarna. Det var
det bästa med Boddy, antingen han var med
eller ej hörde han alltid på.
Just som Marcus var förfärligt upptagen
hörde han sin mormor i trädgården. Hon
ropade att han skulle komma och äta lunch
—-och det var den signal som kom honom att
vika ihop sig som en fällkniv och krypa i väg
genom busksnåren i riktning från henne. Inte
därför att han var skygg eller hade dåligt
samvete, utan helt enkelt därför att det ingick
i hans system att vara oåtkomlig, inte
lätt-funnen -—- att i själva verket inte bli funnen
alls. Han föredrog att låta rollerna bli ombytta
och själv leta efter letaren.
När han kom in i skuggan längs
trädgårdsmuren hejdade han sig plötsligt, lyfte upp ena
benet och började göra högtidliga hopp. I ett
hörn framför honom stod vad som en gång
hade varit en paviljong. Förr hade den stått
på en piedestal och varit vridbar, så att den
som satt inuti alltid kunde sitta i solen. Men
det var långt före Marcus’ tid, och regn och
köld hade kommit det tunna träet att murkna.
Paviljongen stod lutad mot muren, fuktigt svart
om vintern och om sommaren gråaktigt vit
som ett gammalt ben. När Marcus tittade in,
såg han ett mörkt blänk av vattnet som hade
sipprat ner genom taket, och någonting med
hemska, röda ögon som satte vattnet i rörelse.
Marcus hoppade hastigt vidare. Vad det än
var som fanns i paviljongen så antog han att
det helst såg att han skyndade sig förbi och
inte stirrade alltför mycket. Hans värdighet
tillät inte att han sprang förbi, men hur lugnt
han än gick, började han alltid skutta och
hoppa när paviljongen kom inom synhåll och
kunde på så sätt blidka dess invånare utan
att förlora sin prestige. Skuttandet och
hoppandet blev sålunda en ritual och fick, liksom
alla ritualer, sin bestämda form. Två hopp på
ett ben, tre skutt och ett kort jämfotahopp
förde honom fram till paviljongens dörr.
Därmed var han berättigad att hävda sig och sitt
herravälde över ritualen genom en lugn och
stadig blick in i paviljongen. Efter ytterligare
två hopp på ett ben, tre skutt och ett kort
jämfotahopp var han gott och väl utanför
varelsens jurisdiktion igen.
Marcus var anhängare av ceremonier. De
utgjorde inget band för honom utan var
snarare ett skelett i hans formlösa värld.
Visserligen fanns det i denna värld ett strikt schema
som hade påtvingats honom utifrån och delade
upp dagen, som borde ha varit elastisk, i
avsnitt för måltider, lek och sömn. Men han
kände ändå behov av någonting som var
oföränderligt och hans eget, och ceremonier hade
samma säkra, ömsesidiga verkan som en
automat där man stoppar in en penny.
Marcus smög sig bakifrån fram till
mormodern, som stod på gräsmattan. Hon såg ut
att ha glömt bort honom alldeles, varför han
gav till ett dovt, skräckinjagande tjut.
— Herregud, Marcus, är det nödvändigt att
bära sig åt på det sättet? Vart i all världen
tar du vägen? Jag får aldrig tag på dig. Men
hon var i själva verket inte intresserad. Hon
stod och trummade på sin lilla fylliga haka
och tittade på gräset. Vi borde lägga om
gräsmattan till nästa sommar, sade hon för sig
själv och nickade med samma allvar som
Marcus inför sitt slott.
Vid lunchen fick Marcus höra att Neil
Farn-combe skulle komma på eftermiddagen. Neil
var son till en av Marcus’ fars affärsvänner
och hade varit på besök en gång tidigare, för
ungefär två år sedan, på den tiden Marcus
ännu var förtjust i teddybjörnar och kaniner
med hängande öron. Det blev rätt mycket bråk
vid det tillfället, det mindes alla utom Marcus.
417
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
