Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - A. L. Barker: Bildstormarna. Novell. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. L. BARKER
— Men de kommer säkert bättre överens
nu, sade mormodern. Marcus är ju inte så
liten längre.
Neil var tio år. Han hade ett litet kantigt
ansikte och utstående kindknotor, och hans ögon
hade en egendomligt lysande, blå färg. Utan att
vänta tills de var utom hörhåll för de vuxna
sade han med en blick på Marcus’ kläder:
— Var har du hittat de där?
Marcus tittade ner på sina gröna
snickarbyxor med verktygsfickor på bröstlappen.
— Va då? sade han och rynkade pannan.
— Äsch, ingenting. Neil spankulerade i väg,
nonchalant och självsäker i sin läderjacka med
blixtlås och gråa shorts. Marcus tänkte gå åt
motsatt håll, men mormodern ropade honom
tillbaka.
— Följ med Neil, sade hon.
Motvilligt såsade Marcus i väg efter den
äldre pojken.
— Nu blir vi förstås tvungna att köpa en
läderjacka med blixtlås åt honom, sade Marcus’
mormor.
Neil vankade fram mellan buskarna och
stannade nedanför trappan. Han satte handen
över ögonen och såg upp mot himmelen, och
de hörde båda ett avlägset dån.
— Undrar just vad det kan vara? muttrade
Neil och kisade intensivt mot solen.
— Det är en flygmaskin, sade Marcus,
förtjust över att kunna stå till tjänst med en
upplysning.
Neils utstående kindknotor blev häftigt röda.
Han blängde på Marcus under den skuggande
handen.
— Du ska inte försöka göra dig rolig med
mig inte, sade han. Det är inte värt du
försöker.
Marcus blev både sårad och förbryllad. För
att ge utlopp åt sina känslor sparkade han
ilsket i marken.
— Blenheim, sade Neil lakoniskt. Det kan
vara en av våra.
— Om det inte är det, ska vi gå i
skyddsrummet då? Marcus blev riktigt upptänd vid
tanken.
Neil vände sig mot honom med minen hos
en officer som ska till att läsa lusen av en
ovanligt grön rekryt.
— Vad var det jag sa att det var för plan?
— En Benim.
—- Och en Blenheim är välan en engelsk
kärra, eller hur? Har du inte ens reda på det?
När jag sa att det kunde vara en av våra,
menade jag att den kanske var från vårt fält.
— Från ert fält?
Neil vände sig otåligt ifrån honom.
— Vårt flygfält i Haydown.
Marcus blev ursinnig.
— Det är inte ditt! Det är inte ditt
flygfält alls!
— Det är lika mycket mitt som nån annans.
Neil stirrade fortfarande uppåt under handen.
Jag bor alldeles bredvid och jag är där nästan
varenda dag, och jag känner alla flygarna och
alla maskinerna på hela fältet. Jo då, det är
en Blenheim.
— Det är det visst inte! skrek Marcus, röd
i ansiktet och komisk. Det är det visst inte!
Visst inte!
Gästen stack händerna i fickorna, vaggade
fram och tillbaka och sade med överlägsen
auktoritet:
— Det är en tvåmotorig Blenheim,
bombplan, med Mercurymotorer och fem kulsprutor
— en i vänstra vingen, två i tornet och två
i den där bulan under nosen. Den kan ta
femhundra kilo bomber, men nu är den nog bara
ute på övningsflygning.
Marcus såg tjurig ut, men han var
imponerad. Han mumlade för sig själv: — Det är det
visst inte, men bara en gång och utan
övertygelse.
Neil betraktade planet tills det försvann ur
sikte, och det var något av hemlängtan i hans
blick. Han blängde på Marcus.
■—- Vet du inte ett dugg om flygmaskiner?
— Det är klart jag gör! Jag har en egen
flygmaskin!
— Vad då för nånting — en
leksaks-maskin? Neil vände sig bort.
Marcus dansade ivrigt omkring honom.
418
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
