Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - A. L. Barker: Bildstormarna. Novell. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BILDSTORMARNA
Till och med han själv måste medge att han
som luftbevakare hade sina brister.
Neil slog armarna om knäna och började
tugga på ett grässtrå. Marcus dunsade ner
bredvid, slog armarna om knäna och började
tugga på en grusig nypa gräs, som han av
misstag hade dragit upp med rötterna. Planet
brummade ut i tystnaden och solens ofantliga
domäner. Efter en stund tyckte Marcus det var
tråkigt och började energiskt kullra omkring
i gräset.
Neil tog ingen notis om saken förrän Marcus
mitt i en kullerbytta kände en hand hugga tag
i baken på hans snickarbyxor och dra upp
honom på fötter. Han vacklade och blinkade,
och Neils vassa blåa ögon, himmelen och den
gröna trädgården gungade om varandra.
— Väderkvarnen..., sade Neil, var finns
den?
Yr som han var efter kullerbyttorna
förmådde Marcus bara öppna munnen och få
fram ett mycket dumt:
— Va då?
Neil ruskade honom.
— Väderkvarnen! Jag såg den från bussen.
Åt vilket håll ligger den?
Marcus vågade en gissning och pekade åt
ena hörnet av den kantställda världen. Tyvärr
blev det i riktning mot huset, och Neil släppte
sitt grepp i de gröna snickarbyxorna. Marcus
kom ner på baken med en duns och förblev
så i väntan på att omgivningen skulle stadga
sig. Neil stod över honom med ilsken uppsyn.
— Du är då den värsta idiot jag nånsin har
råkat ut för. Men det gör detsamma. Jag tar
reda på det själv.
Han kiev i väg. Marcus tog sig upp och
följde efter, medveten om att han än en gång
hade gjort en ganska slät figur.
Neil måtte ha haft lätt för att orientera sig,
för han gick genast till trädgårdens högsta
punkt — toppen på stenpartiet — klättrade
upp och såg sig omkring som en sjöman som
spanar ut över havet.
— Där är den — ungefär en och en halv
kilometer härifrån. Precis lagom.
Han hoppade ner från stenpartiet, tog ledigt
mark på alla fyra och fjädrade upp på fötter
igen nästan i samma rörelse.
Marcus sken upp av förtjusning.
— Tänker du gå till väderkvarnen?
— Ja, det tänker jag. Om någon frågar var
jag är, så säg att vi leker kurragömma och jag
gömmer mig. Fattar du?
Marcus skakade på huvudet och sken
fortfarande.
— Jag går med.
— Nej, det gör du inte.
— Det gör j ag visst det! Hans röst skallade
i tystnaden och tycktes eka mot husets
blänkande fönster. Neil tog honom i axeln.
— Håll mun! Du följer inte med.
Marcus slöt munnen, men han såg envis ut,
och när Neil gav sig i väg bortåt den
stenlagda gången travade han efter med
underläppen utskjuten på ett sätt som inte bådade
gott. Neil märkte att han hade honom efter
sig men sade ingenting förrän de kom fram
till den välvda porten i trädgårdsmuren. Han
sköt undan regeln och vände sig om.
— Gå hem med dig nu! Det här tänker j ag
göra ensam. Gå hem med dig!
— Nej, det vill jag inte. Jag tänker följa
med.
Neil lät den öppna dörren glida igen. Han
närmade sig Marcus, och det ryckte i hans
långa fingrar.
— Du tigger ju om det! Går du tillbaka,
eller måste jag tvinga dig?
Marcus var ganska rädd. Det var någonting
av obarmhärtigt slående hök över dessa vassa
kindknotor och de blåa, brinnande ögonen.
Men han kunde vara envis, och fastän han
bävade invärtes, ställde han sig i förtvivlans
mod med båda fötterna stadigt i marken.
— Om du inte låter mig följa med, så
skriker jag tills de stora kommer hit, och då
talar jag om vart du tänker gå. Jag talar om!
Jag talar om!
Hans skräck för Neil var så stor att hans
röst blev gällare och gällare och han måste
stampa i marken för att hjälpa upp sitt mod.
421
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
