Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - A. L. Barker: Bildstormarna. Novell. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. L. BARKER
— Du får inte gå in! Den är där inne.
Neil såg ner på honom, och hans blå ögon
blev plötsligt vassa.
— Du är ju rädd!
— Det är jag visst inte!
— Joho! Dörädd för en skruttig gammal
kåk! Men det är inte jag.
Han skakade av sig Marcus’ hand och kiev
fram till paviljongen. I dörröppningen
stannade han med ena foten på tröskeln och
muttrade:
— Det är nånting där inne.
Marcus svällde av stolthet under den gröna
bröstlappen.
— Det är en gemling! skrek han. Gå inte
dit och... Han avbröt sig och slog handen
för munnen i en bestörtning som verkade
lustigt feminin.
Neil hade försvunnit in i paviljongen. I nästa
ögonblick sjönk bröstlappen ihop igen, ty
där-inifrån hördes ett förfärligt ståhej — ett
stampande och hojtande och ett ihåligt skrammel.
Marcus blev stel av fasa, men när någonting
långt och grått kom utskuttande ur paviljongen
och försvann i skuggorna gav han till ett tjut
med sina lungors fulla kraft.
Neil dök upp i dörröppningen med en rostig
spade i handen. Han gav Marcus en föraktfull
blick.
— Gremling säger du, och så är det bara
en gammal råtta. Jag skulle ha gjort mos av
den om det inte hade varit så mörkt där
inne.
Marcus fuktade läpparna och såg på Neil
med nyväckt ödmjukhet. Han skulle lika litet
ha vågat ta upp kamp med en råtta som med
en gremling.
Neil promenerade i väg, sur och misslynt.
Marcus traskade efter i hälarna på honom. De
kom fram till verktygsskjulet, och Neil
passerade jordpuddingarna utan ett ord. Marcus
hoppades att han inte hade lagt märke till
dem.
— Vad är det här?
Neil dök in i buskarna och drog fram
stackars bortglömda Boddy. Där han ding-
lade i ena benet med hängande, sladdriga
armar såg hans trasdocksflin och de vita
sko-knappsögonen direkt imbecilla ut.
Marcus kände hur kinderna hettade och
ögonen sved av skammens tårar när Neil
lät dockan dingla fram och tillbaka mittför
ansiktet på honom.
— Är den här din?
— Ne-ej.
Neil gjorde en föraktfull grimas och lät
hånfullt dockan svänga närmare, så att den
sopade mot näsan på Marcus.
— Vems är den då?
Marcus tänkte förtvivlat.
— En flickas.
— Å, den är nog din. Har du teddybjörn
också ?
— Det är den visst inte! Det är den visst
inte! Röd i ansiktet drog Marcus sig
baklänges, stampande och tjutande. Nehej! Nehej I
Nehej!
Med ett blekt leende lät Neil dockan falla.
Hans fot tog emot den precis i fallet, och
stackars flinande Boddy seglade i väg över
buskaget och försvann utom synhåll.
— Kvaddad, var Neils obegripliga
kommentar, och Marcus var alldeles för skamsen
för att fråga vad han menade.
De kom ut på gräsmattan igen. Neil kastade
sig på marken och ryckte upp gräs i tofsar.
Han talade mera för sig själv än till Marcus.
— Varför kunde jag inte få gå till
flygfältet i stället för att fara hit? Jag bad ju så
många gånger!
— Det kommer en flygmaskin! Marcus stod
över honom och pekade allvarligt åt fel håll.
Neil rullade över på rygg, skuggade ögonen
med handen och upptäckte genast planet.
— Det är en Benim, förklarade Marcus,
som också kisade uppåt i skydd av handen,
dock utan att se något.
— Det är det visst inte. Det är en Bristol
Beaufighter på väg hem från spaningsflygning.
Du kan ju inte skilja den ena kärran från den
andra.
Marcus öppnade munnen men slöt den igen.
420
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
