Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - A. L. Barker: Bildstormarna. Novell. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BILDSTORMARNA
— Jag ska också bli pilot!
Men Neil tog ingen notis om honom. Hans
uppmärksamhet var fäst på väderkvarnen rakt
framför dem. Marcus tittade också på den.
Ibland brukade han få följa med sin mor dit
— hon brukade sitta där och försöka måla.
Hon var aldrig nöjd med vad hon åstadkom
utan sade att väderkvarnen såg ut som en
gammal uppsvälld mal, alldeles fel.
Marcus fick syn på någonting i gräset. Han
tog ett steg åt sidan för att titta närmare,
och när Neil vände sig om för att skynda på
honom, fick han se honom stå lutad över en
liten kanin som hade fastnat i en fälla. Den
var död, och de långa öronen låg pressade
bakåt av den skräck som slutligen hade dödat
den. De små framtassarna låg prydligt
tillrättalagda sida vid sida, men de mörka
bubbel-ögonen stirrade ännu — med döden både
bakom dem och framför. Ena bakbenet, fastklämt
och krossat, hade bestänkt den vita svansen
med en färg som stod hård och disharmonisk
mot det ljusa gräset och de bleka blå
blommorna.
Marcus’ ögon fylldes med tårar. Han strök
försiktigt över den mjuka, kalla pälsen.
— Stackars kanin, stackars lilla kanin!
Neils skugga föll över gräset.
— Kommer du, eller tänker du stanna där
hela dan?
Marcus såg förfärad upp.
— Men kaninen då! Den stackars lilla
kaninen — den har gjort sig illa!
Neil gjorde en otålig min.
— Var inte dum — den är död.
— Död?
Marcus’ släta ögonbryn drogs samman medan
han funderade. Han hade stött på det där ordet
förut. Såvitt han förstod, betydde det ungefär
"borta". När folk var döda, hade de gått bort
och man såg dem aldrig mer.
— Ser du inte att den är död? Neil gjorde
en rörelse som för att peta till kaninen med
foten, men Marcus sträckte hastigt ut
händerna för att skydda den.
— Du får inte! Du får inte göra den illa!
Neils bruna, markerade ansikte mulnade men
ljusnade lika fort igen. Han ryckte på axlarna
och såg ner på Marcus med en krökning på
läppen och ett kallt, överlägset hån.
— Du är blöt, sade han som om han talade
till en mask. Du är ett våp. Du blir aldrig nån
pilot. Gå du hem och lek med dina dockor.
Han vände sig om och stegade i väg. Marcus
såg ner på kaninen. Den kunde inte vara död,
eftersom han fortfarande kunde se den, den
hade inte försvunnit som kattungen förra året,
eller som gamle mr Philpotts. Han försökte
dra bort fällan och kände sig illamående.
Neil hade klivit över grinden och var utom
synhåll. Marcus reste sig och tänkte för sig
själv att han skulle se till kaninen på vägen
tillbaka. Den låg lugnt och stilla, den kanske
somnade och sov tills han kom tillbaka.
Han gick försiktigt sin väg för att inte störa
den. Ett par svarta flugor slog sig ner på det
sargade benet och kröp omkring de stirrande
ögonens mörka, konvexa djup.
Neil stod och tittade på väderkvarnen när
Marcus kom traskande över ängen. Den var
av trä och alldeles urblekt och naken som
väggarna på paviljongen. På ställen där spikarna
hade lossnat hängde spjälorna ner, så att man
kunde se rakt in i kvarnen, och om man gick
runt såg man strimmor av ljus där hålen
klaf-fade med hål i väggen mittemot. I de stora
vingarna fanns bara skeletten kvar, och till
och med de var brutna och sönderflisade som
de bräckligaste pinnar — de lutade sig mot
kvarnhuset med samma air av utmattning som
hos trasiga mekaniska tingestar. Tiden hade
sopat bort varje spår av nyttig verksamhet,
kommit sista sädeskornet att ruttna, förvandlat
den hederliga beläggningen av mjöl till
mörknad spindelväv; arbetets märken hade alla gått
förlorade i upplösning och förfall.
Neil sneglade på Marcus men tycktes
knappast se honom. Han hade endast ögon för
väderkvarnen, han stirrade på den, och hans
underliga blå ögon glödde över hans utstående
slaviska kindknotor. Marcus fattade inte vad
det var att vara så uppjagad över, men han
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
