Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - A. L. Barker: Bildstormarna. Novell. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BILDSTORMARNA
få tid att hindra Marcus från att göra vad han
ville. Så resonerade Marcus och såg riktigt
bister ut under tyngden av sin egen slughet.
Neil gjorde ett kast med huvudet åt
väderkvarnen till.
— Det är inget särskilt märkvärdigt prov
för resten. Det skulle nog vem som helst kunna
göra. Han såg plötsligt nästan olycklig ut, och
med händerna djupt nedkörda i byxfickorna
gav han sig av utan att säga något mer.
Marcus väntade tills han hade försvunnit in
i kvarnen, och med Neils jacka över armen
uppsökte han sedan en god utsiktspunkt och
slog sig ner med lika mycket apparat som en
åskådare på teatern.
En lång stund hände det ingenting. Marcus
satt i uppmärksam väntan några ögonblick,
men eftersom det inte blev någonting att titta
på, började han efter en stund, till förfång
för snickarbyxorna, snurra runt, runt på sin
stjärt. När den förströelsen hade förlorat sin
charm, gick han bort till häcken och ryckte
av hela fång av saftigt gräs medan han letade
efter grodor. Efter en stund var han alldeles
grön om fingrarna. Han luktade nyfiket på
dem, och som strikt empiriker sög han också
på tummen. Det smakade beskt, han började
känna sig irriterad och törstig, och hans
mungipor drogs ner i plötslig misslynthet.
Han skulle ha övergått till nästa stadium,
ett trött upprepande, om och om igen, att han
ville gå hem, och sedan fortsatt med dämpad
men envis gråt, om inte ett obetydligt ljud
hade kommit honom att titta mot kvarnen.
I förhållande till själva kvarnen bildade
vingarna ett X. Neil hade kommit fram — som
genom ett under, tyckte Marcus, fast i själva
verket hade han krupit ut genom ett hål
i väggen som inte syntes nerifrån — och
stod nu uppspetad i vinkeln mellan de båda
vingarna på höger sida. Den nedersta vingen
såg tämligen stadig ut, men den övre hade
slitits av vindarna så att den hade blivit skev
och hängde på sned.
Marcus’ mun gick långsamt upp. Glömsk av
tröttheten kravlade han sig upp ur sitt dike
och sprang tillbaka till kvarnen för att få se
föreställningen på närmare håll. Neil stod med
ryggen mot Marcus men höll på att jämka sig
runt, så att han skulle komma med vänstra
sidan utåt och den högra mot kvarnen. Flisor
av torrt, murket trä lossnade under fötterna
på honom och föll mjukt ner på gräset. En
gång tittade han ner och ropade:
— Det är en bit sockerkaka!
Det vattnades i munnen på Marcus, och han
hoppades att Neil skulle spara litet åt honom,
ty han var inte längre så säker på att han själv
ville göra detsamma som Neil, ens för en bit
sockerkaka.
Vingarna rörde sig inte, de hade inte ändrat
läge sedan pojkarna kom, men det var ju ingen
vind, så det vore dumt att vänta sig att de
skulle gå runt. Neil flyttade sig så långt ut
från vingarnas skärningspunkt han kunde, ända
tills den nedre sluttade undan så långt att han
inte nådde den. Då tog han ett fast grepp
i underkanten på den övre vingen, svängde
upp fötterna och höll fast med dem liksom med
händerna, så att han hängde som en apa längs
med vingen. I denna ställning började han
arbeta sig upp mot vingens uppåtriktade spets.
Han var ungefär trettio meter över marken,
men Marcus kunde inte ha varit mera
imponerad om han hade varit flera hundra meter
i vädret. Från att bara ha varit en person att
imitera, med smittsamma vanor och märkliga
insikter, hade Neil blivit en hjälte. Där Marcus
stod och plirade uppåt lät han sitt ingalunda
oansenliga jag kapitulera för en oförbehållsam
hängivenhet. Han trodde inte längre att han
kunde göra vad Neil gjorde. Han måste vänta
många år innan han blev lika stor och stark,
innan han blev i stånd att pröva sina nerver
på det här sättet.
Marcus såg med avsmak på sin knubbiga
arm. Den var inte täckt med bronsfärgat hår
som Neils, och inte hade han hår på benen
heller. Han drog upp ena benet på
snickarbyxorna och tittade förhoppningsfullt efter,
men knät var glatt som elfenben och hela
benet hade ännu kvar sina frikostiga små-
3 BLM 1948 vi
425
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
