Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Åke Runnquist: Tankar om serier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TANKAR OM SERIER
okända "Krazy Kat", tecknad av George
Herriman. Denna bisarra serie, som utspelas
mot en bakgrund liknande Arizonas
ökenlandskap och utvecklar en surrealistisk humor
i stil med bröderna Marx’, har som centralfigur
Krazy Kat, den älskvärda, blida katten, som
helt i strid med sitt släktes natur ständigt med
samma tankspridda försynthet faller offer för
den uppkäftiga råttan Ignatz’ elaka spratt.
"Krazy Kat" var inte anmärkningsvärt
originellt tecknad, men genom det geniala
vansinnet i dess grundidéer och de fina språkliga
underfundigheterna i replikerna intar den en
särställning i hela genren. Serien har nu
upphört sedan Herriman dött. Waugh tillskriver
det pietet att syndikatet inte låtit någon annan
fortsätta; en recensent har emellertid kallt
förklarat att detta beror på att "Krazy Kat"
började gå tillbaka i popularitet. En
minnesvolym med några av de bästa avsnitten har
nyligen utgivits och fått ett mycket gott
mottagande. (George Herriman: "Krazy Kat",
förord av E. E. Cummirigs, Holt.)
1929 dök en annan av de mest kända
seriefigurerna upp, medförande en teknisk nyhet
av stor betydelse. Nykomlingen var Popeye,
här i landet känd under namnet Karl-Alfred,
världens starkaste sjöman. Karl-Alfred
tillförde serierna ett nytt och med tiden allt
viktigare moment, spänningen från nummer till
nummer. En viss sådan fanns redan i äldre
serier, men i regel av ganska mild art,
koncentrerad till den berömda slutmeningen "Och
hur det vidare gick för våra vänner får vi veta
nästa gång". E. C. Segar, Karl-Alfreds numera
avlidne tecknare, började emellertid att mera
raffinerat använda sig av de möjligheter i den
vägen som serieformen erbjuder. Han höll den
intresserade läsaren i spänning från dag till
dag beträffande utgången av den starke
sjömannens parodiska äventyr, försatte honom
i dagens sista bild i en spännande situation,
använde flera dagar på att arbeta fram en
väldig klimax, som omedelbart åtföljdes av
början till ett nytt äventyr, o. s. v.
"Karl-Alfred" är en parodisk äventyrsserie.
Samma år som dess hjälte visade sig för första
gången började emellertid också den sedan så
rikt blomstrande genre där man tog äventyren
på blodigt allvar. 1929 hittade företagsamma
syndikatsredaktörer på att göra om Edgar Rice
Burroughs’ tarzanböcker till en serie, och detta
uppslag bringade apornas son en enorm
framgång. Först nu fick han den universella
berömmelse som resulterat i att en stad i
amerikanska Västern döpts till Tarzana, och först
nu började de verkligt stora inkomsterna att
strömma in till Edgar Rice Burroughs Inc.,
det bolag som bildats av driftiga arvingar
till den framlidne, något enformige
djungelkrönikören. Samtidigt blev Tarzan stamfar
till en av seriernas största grupper, den där
schablonerna frodats flitigast.
Han gav upphov till en aldrig sinande ström
av he-män, invecklade i osannolika äventyr.
De må vara detektiver som Dick Tracy,
duktiga läkare som Dr. Bobbs, övernaturliga
maktmänniskor som Stålmannen eller krigshjältar
som Barney Baxter — alla har de ärvt den
djärva framåtandan och den triangulära
bröstkorgen efter Tarzan. En särskild grupp bildar
de äventyrshjältar som stöder sig på teknikens
framsteg, de må vara verkliga som i fråga
om flyghjältarna eller tänkta som i
"Blixt-Gordon", "Läderlappen" o. s. v. Ett nytt drag
tillfördes hela denna sida av serieindustrin vid
mitten av 30-talet då en av den moderna
seriens stora män, Milton Caniff, började sin
verksamhet. Caniff, som gjorde sig berömd
med "Terry and the Pirates" ("Jim och
piraterna"), införde den sofistikerade stilen,
yt-eleganta, raffinerade teckningar, som nära
anslöt till vissa veckotidningsillustrationer, och
en polerad dialog, fylld av "wise-cracks".
Samtidigt utvecklade han ytterligare den
spän-ningsförhöj ande teknik, som lånat sina främsta
trick från de gamla stumfilmer som spelades
i avsnitt, där hjältens händer helst borde
släppa taget kring en fönsterkarm i tjugonde
våningen eller hjältinnan ligga bunden
framför ett framrusande expresståg vid slutet av
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
