Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Arne Hirdman: Börja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNE HIRDMAN
BÖRJA
Vilket är svårast?
Börja berätta eller sluta berätta. Inleda i
läs-frestelse eller servera slutpoängen. Egentligen
är det ju de två naturliga ytterligheterna av
samma sak: att hålla ett visst slags intresse vid
liv. Och när en författare väl kommit i gång,
lyder han ovillkorligen den andens lag som
Cowper formulerat så: "still ending and
begin-ning still".
Hur börjar main en bok, en berättelse, en
människoskildring? Världslitteraturen, svarar
med tusen sinom tusen munnar att det beror
på. Men snart nog urskiljer man ett
standardsvar som går igen envist som en tanke hos
Strindberg, i tusen och en variation: Med en
situation, min herre! Med skildringen av någon
eller något som just då och då befann sig där
och där och sade eller gjorde eller tänkte så
och så. Tag Turgenev, som alltid anger plats
och datum och allt:
Vid stranden av Moskvafloden ej långt från
Kunt-sovo låg, en av de hetaste sommardagarna år 1853, två
unga män utsträckta i gräset i skuggan av en stor lind.
Det är normalstadiet som stillsamt speglar
sin tids uppfattning av det normala. Walter
Scott klistrar visserligen på ett magnifikt motto
och sätter sedan i gång för fyra sirliga hästar,
som om han med em gång ville anställa ett
ordentligt hållfasthetsprov med läslusten, men
vidlyftig, bullrande och ciselerad — situationen
är där och är innerst densamma. Thackeray
skulle i dag ha börjat sin "Fåfängans marknad"
så här: "Sjubussen — en trettio hästars
Scania-Vabis med längsgående repor i den kromgula
lackeringen — stannade med ett ryck mittför
anstalten." Han uttrycker emellertid samma sak
på följande sätt:
Medan det närvarande århundradet ännu var i sin
första ungdom, for, på en solljus junimorgon, en stor
familjevagn, dragen i sakta lunk av två feta hästar
i lysande seltyg och körd av en fet kusk i trekantig
hatt och peruk, upp till den stora gallerporten till
miss Pinkertons uppfostringsanstalt för unga damer.
Samma situationsteknik i form av
stämnings-bild möter i en normal social trettiotalsromaii,
t. ex. Dos Passos’ " Till Manhattan", som börj ar:
Tre fiskmåsar kretsar över de söndriga lådor,
apelsinskal och skämda kålhuvuden, som flyter mellan de
trasiga plankväggarna ...
Det finttis naturligtvis ett knep att piffa upp
situationstekniken: repliken. Men möjligheten
att börja med en mer eller mindre "väckande"
replik är inte så utnyttjad i romanteknikens
historia som main skulle kunna misstänka.
Maupassant, som är en god börjare, inleder sin
roman "Pierre och Jean":
— Nu ger jag fan i det här! utbrast plötsligt
pappa Roland, som satt orörlig sedan en kvarts timme
med blicken häftad vid vattenytan och emellanåt helt
sakta lyfte på sin metrev, som han släppt ner ända
till havsbottnen.
Hemingway, modernt underfundig i "Snön
på Kilimamdjaro":
— Det bästa med det här är att det inte gör ont,
sa han.
Situationen, mer eller mindre utförd, mejslad,
målad, detaljerad, pyntad eller kommenterad, är
i stort sett all berättelses början^ och det talar ju
gott för drömska diktares kontakt trots allt med
det konkreta och kanske också en smula om
traditionens makt och slentrianens
allestädes-närvaro. Balzac, som enligt egen uppgift
personligen var synonym med Berättelsen, börjar lika
exakt som han fortsätter, miljön kliver fram
och bockar sig vardagsklädd, nästan utan
elegans och absolut utan svek. När den sitilisiamt
och liksom för evigt tillspetsade situationens
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
