Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Åke Runnquist: Tankar om serier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TANKAR OM SERIER
sig strängt till det passande, även om det nu
finns betydligt mer realism i kärleksscenerna
än för tjugu år sedan. Ett ofta utnyttjat knep
är antydningen. Hjälten kommer t. ex. ensam
hem till den kvinnliga spionen för att supera.
Hon mottar honom i förförisk negligé och med
ett inbjudande småleende. I nästa dags avsnitt
blir de störda så snart han hunnit tre steg
innanför dörren, syndikatet har täckning visavi
den offentliga moralen och läsaren har
tjugufyra timmar på sig att tänka ut olika
möjligheter beträffande utgången av det hela. Även
när det gäller själva äventyren sviker realismen
på viktiga punkter. Alla krigets avigsidor är
i regel bortsuddade, de lik som förekommer
ser snygga och prydliga ut, fallskärmar vecklar
alltid ut sig, och handhavandet av atombomber
har närmast ett drag av sport. Den
eftertänksamme serieläsaren behöver egentligen inte
läsa sin äventyrsserie, eftersom han lugnt kan
utgå från att hjälten överlever även detta
äventyr, annars skulle inte serien kunna gå
vidare — men det är inte så lätt att sluta,
därom kan mången vittna som i hemlighet
ägnar sig åt lasten.
Orsaken till att alla allvarligare aspekter
på livet opererats bort ur de flesta serier beror
givetvis inte på hänsyn till speciella grupper,
den dikteras nog av en gemensam egenskap
hos de flesta läsare — att de, medvetet eller
omedvetet, identifierar sig själva med seriens
hjälte. Detta gäller inom de mest skilda
områden. Den trötta och inte särskilt lyckligt gifta
husmodern kan dikta in sig själv i Blondies
fräscha, overkliga gestalt och följa denna
lyckliga familj, som så helt förskonas från
olyckor och allvarligare slitningar. Den
spinkige kontoristen eller den tröttkörde arbetaren
kan uppleva äventyren med Stålmannen, som
på ett ögonblick kan slänga sina glasögon,
spränga kavajen med sin jättetorso och utföra
övernaturliga ting. (Stålmannens amerikanska
namn är ju Superman, övermänniskan.)
Seriehjälten är odödlig, och något av tryggheten
i denna egenskap meddelar sig till hans läsare.
Detta identifieringsbehov, som finns hos
både barn och vuxna, fungerar naturligtvis
vid nästan all slags läsning, men den enkla,
lättillgängliga litteratur som serierna utgör har
ovanligt kallblodigt inriktats på att
tillfredsställa det på ett sätt som ger huvudsakligen
lustkänslor till resultat.
De bästa och intressantaste serierna finner
man därför i regel bland dem, som inte strävar
att efterbilda verkligheten i yttre mening och
som därför kan bygga på en del fundamentalt
mänskliga egenskaper utan att behöva offra så
mycket av sanningen. Dit hör "Krazy Kat",
dit hör "Storklas och Lillklas", Disneys serier
(som i regel saknar det sadistiska drag som
finns i många av hans filmer), och dit hör en
satirisk serie som "Li’l Abner"
("Knallhatten"), vars ironiska skämt bl.a. gått ut över
serierna själva i deras mest schablonmässiga
form, äventyrsgenren. Så länge en kvick och
okonventionell serie som den sistnämnda kan
ligga bland de högsta på popularitetsskalan
(den är för närvarande nummer två), behöver
man inte förtvivla om den stora massan
amerikanska tidningsläsare. Det finns dåliga serier
och bra serier. Liksom på de flesta områden
går båda sorterna ungefär lika bra. Det finns
fler dåliga serier än goda, men de bättre
inslagen är nog procentuellt fler bland serierna
än bland många andra masspridda
kulturprodukter.
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
