Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Arne Hirdman: Börja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNE HIRDMAN
Novellen "Järnvägsolyckan" en smula kokett
men mycket lockande:
Berätta något? Men jag kan ingenting berätta.
Nåja, jag skall berätta.
Sistnämnda publikfriande "understatement"
bar drivits till sin spets av romanteknikern
André Gide i "Der trånga porten":
Andra skulle kunnat göra en bok av den historia
jag här skall berätta. Jag har förbrukat all min kraft
på att uppleva den och därvid gjort slut på min
förmåga.
Dickens hör till specialisterna, även om han
slarvar ibland eller ibland gör för mycket av
saken som i "Två städer":
Det var det bästa av tidevarv, det var det sämsta
av tidevarv, det var visdomens ålder, det var
dårskapens ålder, det var trons tid, det var otrons tid,
det var ljusets årstid, det var mörkrets årstid, det
var förtvivlans vinter, vi hade allt framför oss, vi hade
ingenting framför oss, vi gingo alla raka vägen åt
motsatta hållet — kort sagt, tidevarvet var så till vida
likt det nuvarande att...
Men tag "En julsång":
Marley var död, till att börja med. Det fanns inget
tvivel om den saken.
Allra snabbast kommer han ur groparna i
"The Haunted Man", och eftersom jag inte vet
om den är översatt, tillgriper jag här med
glädje originalets oefterhärmliga:
Everybody said so.
Säg mig den som inte faller i den fällan och
fortsätter!
Det kan varia dags att uppsöka en nordisk
specialist. Här finns flera. Var och en vet att
den inledande gråsparvsidyllen i Strindbergs
"Röda rummet" öppnade en litterär epok.
Spök-dinén i "Svarta fanor" är känd. Som exempel
på Strindbergs metod att dyka huvudstupa ner
i ämnet med lejonmanen fladdrande i vinden
kan tas "Höst" ur "Giftas":
De hade varit gifta i tio år! Lyckligt? Så lyckligt
som omständigheterna tillåtit. De hade dragit jämnt,
jämnt som två jämnstarka stutar, vilka dra i var sin
ända av ett rep.
Helt annorlunda är det förstås med H. C.
Andersen, men börja kan han. Man skulle
kunna tro att det är bara "Nu ska du få höra!"
och "Det var en gång". Och så är det, men det
är något mer, det är en hel saga, ja nästan hela
sagan i dessa få ord och några till. "Den
flygande kofferten" får illustrera vad jag menar:
Det var en gång en köpman; han var så rik, han
kunde lägga hela gatan och nästan en liten gränd till
med silverpenningar; men det gjorde han icke; han
förstod att på annat sätt använda sina penningar: om
han gav ut ett öre, fick han en krona i stället, en
sådan köpman var han — och så dog han.
"Näktergalen" börjar dråpligt:
I Kina är, det vet du nog, kejsaren en kines, och
alla de, som han har omkring sig, äro kineser.
Oehlenschläger, som aldrig slutade, kunde
i alla fall börja. Hur direkt startar inte
munhuggningen i dramat "Hagbart og Signe":
— Det er en Nordmand.
— Nej, en Svensker.
-— En Nordmand! En Trønder, ser du ej de sorte
Sejl!
Och "Aladdin" så här:
Nu, Morgiane, sover du igen?
Men ingen kunde börja bättre än han som
slutade sämst av dem alla — Hamsun. Typiskt
rask och sedd är första scenen i "Segelfoss
stad":
En man på den nya flaggkullen och vad har han
där att göra?
I "Den sista glädjen" finns resignation och
resultat och stämning och slut och förnyelse
sammanpressade i de första sju orden:
Nu har jag gått in i skogarna.
"Viktoria" börjar:
Mjölnarens son gick och funderade.
Och "Markens gröda" ger all börjans början
i några rader:
Den långa, långa stigen över myrarna och in i
skogarna, vem har trampat den? Människan, mannen,
den förste som var här.
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
