Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Arne Hirdman: Börja - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Eyvind Johnson, som en gång säkert med
stort nöje och ännu större behållning lyssnat
till Hamsun, börjar sina böcker helt
komprimerat. "Nu var det 1914":
Han lämnade henne bakom sig — den åldrade
kvinnan som tagit hand om hans barndom.
Och "Slutspel i ungdomen":
Han slutade den fasta platsen just som han skulle
till att köpa hatt.
Dessa expertutlåtanden aktualiserar frågan:
hur bör man börja för att börja bra?
Stein-beck föreslår i ett slags företal till "Det stora
kalaset" att man helt enkelt öppnar boken och
låter historierna själva söka sig in i den ... En
annan utväg är att först lyssna till
inspirationens frågande röst och sedan stämma i med
ett sjusjungande svar på en outsagd fråga, som
Bjørnson i nationalsången: ’7a, vi elsker ...!"
Den raffinerat avmätte Racine börjar dock två
av sina dramer med ett sådant(?) "Oui,". Man
kan också komma som det tätnande tordönet
med ett ciceroniskt "Quousque tandem,
Catilina?" eller stämma upp ett larmande "Nunc
est bibendum!" eller dansa in som tidens narr
med ett konfunderande, förtätat
gyckelmysterium på läpparna:
Så vackert, så andligt familjen Claxton levde i sitt
lilla hus ute på allmänningen! Till och med katten
var vegetarian — åtminstone officiellt — till och med
katten. Vilket verkligen gjorde lilla Sylvias
uppträdande alldeles oförlåtligt.
(Huxley i novellen "Familjen Claxton".)
Mer uppiggande kan man inte börja än
Heidenstam i "Trontagaren" ("Karolinerna"):
Vad där var tråkigt!
Mer rakt på kontentan och symbolen kan
man inte gå än Ibsen i "Peer Gynt", när mor
Åse i pjäsens första replik klipper av med sitt:
— Peer, du lyver!
Vad säger nu Goethe och Shakespeare om
allt detta? Ja, Goethe börjar aldrig, och därför
slutar han heller aldrig (när det gäller prosa),
men Shakespeare, som inte föraktar en effekt,
låter ofta en liten pojke stiga in på scenen och
kalla sig Prolog. Och prologpojken öppnar
munnen och vädjar till oss alla:
— Nu öppnen öronen. ("Henrik IV", 1.)
Vi borde börja med det!
BOKRECENSIONER
FORT I ELFENBENSLINJEN
harald forss: den vittnesgille vaganten. harald
forss’ förlag, Örebro 1947.
6: 50.
I sanning ett egendomligt
fortifikationssystem, detta med elfenbenstornen! En Vauban
skulle rycka på axlarna, en Moltke skulle
skratta, och med en tredje expert på slott och
oublietter, Kafka, kunde man ironiskt-tragiskt
fråga sig vad som är den egentliga meningen
med dem. ’Diktaren i sitt elfenbenstorn’ säger
de "sociala" och menar att alla eller så gott
som alla diktare skulle ha byggt sig sådana
att sitta i. Men tornen är inte alls så vanliga
och framför allt inte så klass- och
miljö-betingade som man vill göra gällande. De
grupperar sig inte i några fortifikatoriska sam-
manhang, de bestryker inte varandra, det finna
inga murar som förbinder dem, de är ytterst
fåtaliga och de förefaller planlöst utplacerade.
I Stockholm t. ex. finns mig veterligen för
närvarande bara ett elfenbenstorn, på
Blecktorns-stigen. I Helsingfors har, sedan den tiden då
man "fångade gnistorna på taken", vuxit upp
ett elfenbenstorn, ett ganska högt och vida
synligt — det stod förut i Brunnsparken, men en
bomb föll med enda resultat att det flyttade
sig något. I Köpenhamn har vi också ett
elfenbenstorn: det lär vandra omkring på natten.
Studerade man elfenbenstornens beteende ute
i Europa skulle man utan tvivel komma till
ännu mer förbluffande resultat — bl. a. att det
trots tornens uppenbara isolering verkligen
4 BLM 1948 vi
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
