Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i Gorkij s liv som inspirerade hans kanske
yppersta novell, "Tjugusex och en", ligger till
grund för den utförliga berättelsen
"Husbonden". Vilket mästerligt, i alla detaljer sant och
levande porträtt har inte Maksim Gorkij här
tecknat av en rysk småtyrann och rumlare,
denne b ageriidkare Vasilij Semjonov som själv
arbetat sig upp från enkel arbetare och nu
slugt och påpassligt pressar svetten ur sina
underlydandes ryggar! Han förenar i sig
våldsamt njutningsbegär, girighet och en outplånlig
sentimentalitet, som bara är avigsidan av hans
cynism. Det är en rysk människostudie som
utmärkes både av intim detaljtrohet och av
monumentala drag; det är ett verk av den
solidaste människokunskap. Johannes Edfelt
TJUGU ÅR EFTERÅT
Ernest Hemingway: Och solen har sin gång.
Översättning av Olov Jonason.
Panache-serien. Bonniers 1947. 8: 50.
Jag vet inte hur det kommer sig att Olov
Jonasons nyöversättning av "The Sun Also
Rises" verkar så avgjort mycket mera
"40-talistisk" än den tidigare. Kan det vara så
att lärjungen chargerat mästaren? Eller att
Gripenberg på sin tid modererade honom
eller inte kunde hålla takt med honom. Jag
har varken Gripenbergs tolkning eller
originalet till hands, men mitt minne försöker
inbilla mig att man kommer den amerikanska
slängigheten närmare om man inte tar den så
rysligt ad notam utan dämpar den något efter
europeiska förhållanden. Våra öron är inte
vana att höra undertoner i en speakersvada.
Tragiken går förlorad i vad som verkar idel
cyniskt snack för oss men väl är rena
vardagsmaten däröver, och som en amerikan
antagligen därför kan höra mer nyanser i.
Hur verkar då denna tragik efter något mer
än tjugu år? Den verkar egendomligt avlägsen,
som om man bara skymtade den genom tjugu
meter klart vatten. Vi har blivit så inbitet vana
vid att leva på randen av en avgrund att vi
inte längre dansar på den. Ingen kan den här
gången känna sig ha blivit definitivt räddad
till livet — om också med generande
skavanker — och förnimma detta som något ända
intill förtvivlan berusande. Jag tror att den
förra efterkrigstidens så vanliga
impotenskänsla med dess följe av perversioner ytterst
berodde på ett begär att ta skadan igen och
leva ut sig, ett begär så stort att det helt enkelt
inte kunde tillfredsställas. Själva den fysiska
apparaturen räckte inte till för drömmen om
skadan att ta igen, och därför slutade denna
dröm i ett ständigt mer, i orgie och bakrus
som fordrade ny orgie. Det gäller
naturligtvis mest överklassen. Första världskrigets
överklassgeneration kom ju så att säga ur goda,
kanske delvis ännu viktorianska hem. Vad
skyttegravarnas hemskheter betydde av ny
livssyn och bundna förväntningar bytte segern
i nederlag. Jag undrar om man inte mot den
bakgrunden också måste se
efterkrigsevange-listen Lawrence, som nu i mångt och mycket
förefaller oss så out of date. Hemingway ser
klarare och sannare men också mera
journalistiskt banalt på frågan. Men man har sett
de människor han ser. Ty den franska
frontpsykosen höll i sig som moralsjukdom, och år
efter år under 20-talet kom årskull efter
årskull av amerikaner, engelsmän, skandinaver
och andra till Paris eller badorterna för att
debauchera sig och fortsätta med det och bli
kvar i det, om de var tillräckligt moralsjuka,
eller också efter en tid sluta men behålla
märket.
Man kan också, med Hemingway som
jämförelsematerial, göra den reflexionen att
moralsjukdomen byter karaktär med själva
krigföringens art. Följderna av ställningskriget
blev någonting i stil med ovanstående,
följderna av ockupations-, luft- och blixtkriget har
blivit helt andra: svart börs och som motvikt
statsdirigism och en famlande "moralisk
upprustning". Det kan tyckas en svensk som om
svarta börsen vore oskyldigare, men det är
den inte. Den har genomsyrat den enskilda
människans föreställningsvärld — och detta
vare sig hon haft någonting att svarta-börsa
med eller bara lidit nöd — till den grad att
den också genomsyrat staterna och, varför
inte, världspolitiken. Världen har mera öppet
än någonsin förr övergått till en byteshandel
av sådan art att man inte längre betalar efter
varans värde utan efter ett slags
borsta-mig-på-ryggen-system. Det finns inga pengar längre —
annat än officiellt. Dr. Schacht var en
framtidsman.
Allt detta och mycket annat därtill tänker
man när man läser om Hemingways bok, hans
första som väl också får anses som hans bästa.
Relativt sett betyder inte detta så mycket, men
det är alltid fascinerande att titta ner i
brunnar. Gunnar Ekelöf
449
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
