Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ingen familj vill ha annat än inkomstbringande
flickebarn, varför de nyfödda gossarna i stor
utsträckning kastas i forsen insvepta i bylten
av palmblad. Kroppsarbete föraktas av båda
könen. Släktrelationssystemet är mycket mer
invecklat än hos arapesh och omgärdas av
benhård, mekaniskt iakttagen konvenans. Erotiken
förhånas men är likafullt explosiv. De ogifta
ungdomarnas kärleksaffärer börjar plötsligt,
med stor hetta, vanligen med ett tillfälligt möte
i skogen med omedelbart samlag, där förspelet
tar formen av "en våldsam tävling i klösande
och bitande, beräknad att framkalla ett
maximum av eggelse på ett minimum av tid".
Båda dessa folk är av samma ras och har
i förfluten tid varit utsatta för samma
kulturinflytelser utifrån. Särskilt märks den
australiska Tamberan-kulten: den av männen in
cor-pore uppehållna fiktionen om ett ruskigt stort
andeväsen, som bara invigda karlar törs nalkas
■—- varvid initiationsriternas klimax precis som
i många av våra sällskapsordnar består i
upplysningen att allt det där är en bluff för att
skrämma de oinitierade, d. v. s. kvinnorna.
Vidare den dajakiska huvudjaktsideologin:
tron på nedlagda fienders skallar som mäktiga,
oumbärliga fetischer. Båda dessa inflytelser
är ju typiskt manssamhällespräglade, men det
sätt som de olika folken omsmält dem på är
betecknande. Hos bergs-arapesh är tamberan
inget terrormedel längre, utan snarast en
pietetsfullt uppehållen julgubbetradition.
Initia-tionsriterna förekommer av ekonomiska skäl
bara sällan. Deras huvudingredienser är
vistelse bland kamrater i internat med god mat
och förevisning av heliga föremål, för den
som genomgått /processen ett ljust ferieminne
för livet. Huvuden jagar man aldrig men
importerar dem i nödtorftig utsträckning från
andra folk genom handelsbyte. — Hos
mundu-gumor däremot ha tamberan och
initiations-riterna samma sadistiskt penalistiska karaktär
som våra studentskändningar och
officersaspi-rantlivningar, endast bra mycket grymmare.
Kvinnoemancipationen har vid rådande
karltorka sökt sig den vägen att många kvinnor
numera initieras. Den initierade kvinnan bär
vapen som mannen och skrattar hans fräna
hånskratt.
Nära bägge bor tchambuli, en liten
folkspillra på femhundra personer, sociologiskt
kanske allra intressantast av de tre, därför att
vi här faktiskt står inför vad som måste kallas
ett kvinnosamhälle, därtill ett ganska nytt,
ännu i utbildningsfarten. Orsaken är egendom-
lig. Ursprungligen var det så hos tchambuli,
att jorden ärvdes på manslinjen och kvinnorna
köptes; av näringarna låg jakten och kriget
i mannens händer, men fisket och
växtsam-lingen i kvinnornas; av hemsysslorna skötte
hon vävning och flätning och han den
konstnärliga utsmyckningen, kort sagt en ganska
ordinär primitiv rollfördelning. Men
villebrådet utrotades, stammen led nederlag mot
mundugumor och fick lov att fly från sina
gamla boplatser. Dem har de nu återfått, tack
vare den vite mannen, men karlkönets
auktoritet har knäckts på kuppen. Stammen lever nu
helt på fiske och export av flätarbeten, och
som båda dessa näringar ligger i kvinnans
händer, har den ekonomiska och reella makten
vandrat över till henne. All organisatorisk
verksamhet, även av de heliga danserna, leds
numera av kvinnorna. De är fria och kavata
av sig, medan männen går kuvade och blyga
och hoppas på ett fördelaktigt frieri. Till råga
på allt trycks mannen av en dubbelmoral, föga
mindre fatal än vår gamla kristliga. I teorin
är det mannen som skall regera hustrun, det
vet han. I praktiken är han hennes beskedlige
dekoratör och agent, som snällt får redovisa
när han kommer hem från sina handelsresor
till andra stammar. I teorin är det alltjämt
mannen som väljer sin hustru, och så låtsar
riterna ännu att det sker. Men i praktiken blir
det tvärtom, och det är ju på sätt och vis mest
logiskt, säger man ursäktande, eftersom det
ju är kvinnan som av naturen är utrustad med
aktiv könsdrift, medan mannens slumrande
lust uppväcks först när kvinnan begär honom.
I teorin är det antalet nedlagda fiender, som
avgör en mans makt och värde. I praktiken är
det hans konstnärliga begåvning. Varje
tcham-buli-man drömmer om att bli en stor konstnär,
fast han vet det vore mer ädelt att bli en stor
krigare.
Margaret Mead, som har studerat de här
folken, tänkte sig från början att genom
jämförelsen vinna klarhet i hur mycket av de
själsliga olikheterna mellan könen i vårt eget
samhälle som faktiskt beror på medfödda
differenser och hur mycket som är resultat av
miljöfaktorer eller rentav blott är en kliché.
Det målet har kanske ej nåtts, men sidoljus på
problemet har hon kastat. Man får ett starkt
intryck av hur mäktigt samhällsförhållanden
överallt bidrager att prägla könsidealen och
därmed könen själva. Som antropolog av Boas’
skola arbetar Margaret Mead mer med case
studies än med statistik och glömmer därvid
455
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
