Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Georg Svensson: Wienutställningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WIENUTSTÄLLNINGEN
Nu bör man inte falla i farstun för alla dessa verk
enbart på grund av mästarnamnet, det må vila på
signering eller attribution. Många av de nyss nämnda
målarnas verk på denna utställning är påfallande illa
medfarna och döljer sina skönheter under lager av smuts,
fernissa och påmålningar. Bland Tizians verk har det
geniala porträttet av påven Paul III, lysande elakt i
sin karakteristik, nyligen restaurerats och rentvåddes
samtidigt från alla tvivel på dess egenhändighet. En
liknande procedur skulle vara välbehövlig ifråga om flera
av de andra porträtten. Som närmast förfärligt i sitt
nuvarande skick ter sig t. ex. porträttet av Lavinia (nr
135). Klar och ljuvlig är däremot den tidiga
"Körsbärs-madonnan", ett av Tizians mest intagande verk.
Porträttet av Jacopo de Strada, som var österrikisk
hovantikvarie, visar likaledes mästaren utan alltför
skymmande patina. De stora mytologiska dukarna "Diana
och Callisto" och "Danae" är ateljérepliker i Tizians
egenhändiga regi där kvinnohullet genom tidens tand
förlorat en del av sin lyster men atmosfären däremot
fått en djupnad, dräktig hemlighetsfullhet. Det har
sitt intresse att jämföra dessa mandomsverk med de
från konstnärens sista år stammande "Nymf och
herde" och "Tarquinius och Lucretia". Här har det
atmosfäriska trängt fram till förgrunden och insveper
de hetsiga scenerna i en rök genom vilken figurerna
glöder dämpade och mognade ända till anlupenhet.
Rent tekniskt och i någon mån måleriskt erbjuder
Tizians sena verk en parallell till Renoirs
ålderdomsstil; handens nedsatta följsamhet och ögats skumhet
är inte de enda orsakerna till det friare, suddigare
maneret, det finns en rastlöshet i målningssättet 60m
är betingat av livsnjutarens känsla av den annalkande
döden. Med den överskattning av ungdomen som sådan
vilken blivit alltmera utbredd kan det vara lärorikt att
studera dessa gubbars arbeten, i vilka ett långt livs
strävan förtätats och befriats från allt trivialt och
överflödigt.
Av sju Tintoretto står "Susanna i badet" och
mansporträttet nr 122 i särklass, åtminstone vad gäller
det skick de befinner sig i. Susanna är den
praktfullaste barockpärlan på denna av pärlor och juveler
översållade utställning och det trädgårdslandskap mot
vilket hon avtecknar sin nakna yppighet är sällsamt
fascinerande. Bland övriga venetianare vill man nämna
Paris Bordones yppiga blondiner med deras
egendomliga rodnader i hyn, Giorgiones mystiska Laura och
den s. k. Bravon som är ett barn åtminstone av
Giorgiones anda, Lottos perfekta ynglingaporträtt, Moronis
briljanta mansporträtt, det mästerliga porträtt som
antagits föreställa läkaren Parma och som åtminstone
jag gärna vill acceptera som en äkta Tizian samt i
särklass bland Veronesedukarna "En blödaresjuk botas"
med sitt förädlade Kristusansikte, figurernas nobla
plastik och de underbara typiska
Veroneseharmo-nierna.
Man står imponerad av den fantastiska
skickligheten, kompositionens djärvhet och den våldsamma
naturalistiska kraften framför Caravaggios jättemålning
"Rosenkransmadonnan". Men samtidigt alldeles kall.
Caravaggio var otvivelaktigt en av konsthistoriens
nydanare, en stilbildare, förstörare och uppbyggare i
samma person. Han var sin tids Picasso, hörde jag en
förevisare säga till sin grupp. De flesta av oss ger
han nu mycket litet utöver det vi historiskt resonerar
oss till. Man frågar sig om det beror på brister hos
detta måleri som först upptäcktes sedan sensationen
omkring det dog ut eller på att vår tids
konstanammande är inriktat på helt andra kvaliteter. I så fall kan
det tänkas att Caravaggio på nytt insättes i sina
rättigheter. T. o. m. Rembrandt har ju fluktuerat kraftigt
på konstbörsen fast vi har svårt att tänka oss att han
nu längre vet av någon nedgång.
De enda verkligt stabila värdena —• men givetvis
inte de i sista hand avgörande ■— är de rent
måleritekniska. Hantverksskickligheten, illusionsförmågan,
den kärleksfulla detaljbehandlingen är värden vid
sidan av de i högre mening konstnärliga som alltid
avtvingar majoriteten av åskådare beundran. När dessa
egenskaper kombineras med fromhet, naivitet,
stoffkänsla, psykologisk blick eller poetisk känsla uppstår
konstverk som alltid vårdats och alltid kommer att
vårdas som dyrbarheter. De’t flamländska
1400-tals-måleriet har gott om dylika juveler liksom det
holländska 1600-talsmåleriet (och danskt 1800-tal). Jan
van Eyck, Hugo van der Goes, Gerard David, Rogier
van der Weyden, Juan de Flandes är på denna
utställning representerade med enstaka verk av
smycke-liknande utsökthet men också gripande själsinnehåll.
Även det holländska rummet har några kostbara ting
i en profanare genre: Jan Steen, Terborch, Frans van
Mieris d. ä. och Pieter de Hooch. Deras verk njuter
man inte i första hand som totalitet, man går dem
alldeles nära och låter ögat ströva omkring för att i
varje skosula, rosett, äpple, citronskal eller anletsdrag
göra bedårande upptäckter och sedan vid en
avskedsblick konstatera hur mästerligt det hela klingar
samman till en totalitet. I en dignitet för sig själv står
Vermeers "Målaren i sin ateljé". Här tillkommer
utöver det makalösa stoffmåleriet och den kyligt
raffinerade färgskalan den alldeles specifika vermeerska
stämningen av innehållsrik tystnad och avstannad
rörelse: som vore just detta ögonblick av oerhörd
betydelse, ett ögonblick undantaget från klockans tickande
och tidens lopp varom inte blott människorna i
rummet utan även de döda tingen verkar medvetna. I det
holländska rummet hänger vidare Rembrandts stora
459
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
