Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Georg Svensson: Wienutställningen - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
■och lilla självporträtt, som tillhör konstens märkligaste
bikter, vidare ett stort, ödsligt ståtligt skogslandskap
•av Ruisdael och ett härligt månskenslandskap av van
der Neer.
Det flamländska 1500- och 1600-talsmåleriet är
storartat representerat i Wiensamlingen. Bruegel d. ä. är
som sagt inte med i full utsträckning men hans
"Stormen", den första rena marinmålningen i
konsthistorien, är en häpnadsväckande sak i sin vilda,
expressionistiska romantik. Rubens kan man också studera
bättre i Wien än någon annanstans utanför hemlandet,
han är jämte Tizian den mest framträdande gestalten
på utställningen, otroligt vital och skiftande, alldeles
hämningslös men alltid suverän, ömsom påträngande
köttslig och stereoskopiskt plastisk, ömsom den
slöji-gaste och doftrikaste av målare. När man från det
rubenska tumultet kommer till Van Dyck och
Velaz-quez i salen intill ter de sig relativt stillastående och
enkelriktade i sin förnämitet och utsökta diskretion.
Raden av Velazquezporträtt är naturligtvis svår att
överträffa och man ser hur ännu Manet här såg sin
oförlikneliga förebild men jag måste säga att Van
Dyck imponerar väl så mycket med sina höviska män-
niskostudier där elegansen är just så långt driven att
den inte överskrider gränsen till det flotta.
Slutligen några exempel på tyskt måleri: Altdorfers
S. Florianaltare, två utsökta tidiga Cranach, en
ljuvlig Schongauermadonna och den festliga "Vilan på
flykten till Egypten" av Baldung Grien samt Dürers
martyriescen med sin sällsamma kontrast mellan seren,
vårlig naturskönhet och det ohyggliga skådespelet.
Blåklockorna spirar med gracilaste behag ur blodpölarna
invid de avhuggna, i rigor mortis grimaserande
huvudena. Man har velat finna något speciellt tyskt i denna
Dürers fascination av det sadistiska men samma
oberörda objektivitet inför det makabra, som är en sida
av den konstnärliga fanatismen, kan man hitta på
många andra håll: Lionardo, Michelangelo, Géricault,
Delacroix.
Denna uppräkning har blivit lång trots att den ilat
med sjumilasteg och med varje sådant steg överklivit
massor av märkliga ting. Så måste det bli på en
utställning av nästan idel höjdpunkter. De personliga intryck
som här i all blygsamhet redovisats har endast
berättigande i den mån det kan locka andra besökare att
klargöra sina. Georg Svensson
TEATER OCH FILM
Teater
Streber av Stig Dagerman. Malmö folkpark
(Riksteatern).
Riksteaterns folkparksturnéer brukar varje år bland
allt efterskördsgods presentera en eller ett par nyheter.
I fjol var det "Skepp till Indialand", i år är det en
ny Dagermanpjäs, som gavs med artister från Malmö
stadsteater med premiär, som sig bör, i hemstaden.
Bengt Ekerot stod som regissör och uppbar själv en av
rollerna. Man får nog säga att det blev en framgång,
som än en gång visar Dagermans mångsidiga
begåvning — och Ekerots också — även om föreställningen
var långt ifrån färdig och dramat som sådant har
svagheter, som måste skrivas på oerfarenhetens och
felspekulationernas konto.
Ämnet är utan tvivel briljant funnet. Det är
dramatiskt, aktuellt, väsentligt och specifikt svenskt, därtill
outnyttjat. Följdriktigt är också att det behandlas
realistiskt, så direkt gripet ur inhemsk vardag som det
är, och avsett för inhemsk vardagspublik. Det rör sig
i själva verket om kooperationens och ledarskapets
problem. Några arbetare har startat en gillesocialistisk
bilreparationsverkstad, och det går, om än knaggligt,
men inte så bra att det tillfredsställer ambitionerna
hos den största ledarbegåvningen, som för övrigt är den
som kommit med initiativet. Så han spelar över
företaget till en privatkoncern i utbyte mot en friare
ledarställning. Men den som ger fan ett finger får omsider
erfara att han tar hela handen. Blom, strebern, är dock
bara en obildad amatör i affärer i jämförelse med
den stora koncernens store direktör. Nog står han i
slutscenen på triumfens höjd och känner sig som
segrare, men vi, åskådarna, har blivit bättre underrättade;
vi vet att hans snöpliga fall är nära, och att ingen skall
sörja honom.
Hundratals svenska företag i alla branscher allt från
stenhuggerier till bokförlag har under den gångna
första hälften av nittonhundratalet beskrivit kanske
inte exakt denna kurva, men dock någon liknande. Att
verkligen visa upp vilka psykologiska och ekonomiska
svårigheter som gör producentkooperation och
allsköns kommunistiska koloniföretag så bräckliga, och
vilka slitningar som de måste vålla inuti en praktiskt
begåvad idealist, innan han faller, det hade varit
givande och mycket berömvärt. Tyvärr har Dagerman
svikit den psykologiska realismen på avgörande
punkter, och givit sig in på ett måleri i svart-vitt, som
kommer biografernas och de sämre veckomagasinens thril-
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
