Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
lerhistorier bra nära. I stället för att låta sin
protagonist verka med rent tragiska medel, alltså låta oss se
ur vilka i och för sig förtjänstfulla egenskaper i en
sammansatt karaktär, som hans fall följdriktigt
utvecklar sig, så strävar Dagerman att göra honom
monumentalt demonisk. Denne Blom nöjer sig alltså inte
med att svika kamraterna, intalande sig att han gör
rätt, han bedrar dem planmässigt och cyniskt, splittrar
dem med lömska fällor, jagar den ene i döden och
skövlar hans fästmö, som är dotter till en av de andra.
Därigenom skall han växa ut på slutet i en
streber-viljans apoteos. Kanske är det Marlowes Faust och
maltesiska jude, som föresvävat författaren — eller
helt enkelt deras senfödda ättling, Camus’ Caligula.
Men Marlowes och Camus’ hjältar har i all sin ondska
dock en karaktärens ärlighet, och därmed storhet, som
denne Blom alldeles saknar. Han är bara ovanligt
lumpen. Därför väcker slutscenens deklamationer föga
resonans hos oss. Och Maxwell Anderson har nog trots
allt rätt i, att det är en av de eviga lagar, som ingen
dramatik ostraffat kan svika, att hjälten innerst inne
måste vara oss sympatisk, annars kan det aldrig bli
tal om att en pjäs får något djupare intresse. Det
brister här. Och man går högaktningsfullt likgiltig hem.
Man kan invända att Blom inte hade behövt vara så
lumpen, som Erik Strandmark framställde honom, och
det är nog sant, men å andra sidan saknar rollen varje
egentlig karaktärsanalys, som gör det begripligt för
oss, varför Blom har kunnat bli ett sådant fä, eller
antyder att han kunnat utveckla sig till något annat.
Att Strandmarks figur så till vida var följdriktig, kan
nog inte bestridas. Och väl genomarbetad var han,
från den dolska blicken på nykter kaluv allt till den
schabbiga förtroligheten och översvämmande
skrytsamheten under rusets inflytande. Föreställningens
enda riktigt genomarbetade prestation, frestas man
säga — men erinrar sig i nästa ögonblick Georg Ärlins
falskspelare och Jan-Erik Lindqvists välprickade
framställning av hans offer i en av pjäsens allra bästa
scener; det var sannerligen inte heller dåligt.
Texten har lysande partier t. ex. i nämnda scen eller
i det avgörande likvidationssammanträdet. Men
där-bredvid håller den långa berättande monologer, som
röjer den drivne romanskribenten men den oerfarne
dramaturgen (monologen mot den tigande flickan i
näst sista scenen hör inte dit, för där sker hela tiden
något). För min del finner jag också att idén med
många korta scener på olika lokaler under delvis
bibehållen dekor, hur näraliggande och ofta utnyttjad den
är, ändå är ett mycket dubiöst framsteg framför den
gamla andra ytterligheten, rummets enhet, som visst
lätt ledde till något konstruerat i scenstrukturen, men
som är bättre ägnad att samla uppmärksamheten och
intresset. Ebbe Lindé
De fyra små. Politisk komedi i två akter av Georges
Roland (= Schutz & Baudisch). Oscarsteatern.
Född i morgon (To-Morrow’s Child). Komedi i fyra
akter av John Coates. Boulevardteatern.
Vi tre debutera. Vårkomedi av Herbert Grevenius.
Dramatens lilla scen.
Skandalskolan (The School for Scandal). Komedi av
Richard Brinsley Sheridan. Dramatens stora scen.
Så är det hela lyckligen över. Det här har, som
helhet taget, varit bland de svagaste teatersäsonger i
Stockholm så långt minnet räcker. Någon
exemplifiering behövs egentligen inte denna gång, för saken har
varit före tidigare. Men till de synpunkter som
antecknats i föregående krönikor kan här också erinras om
den oro och osäkerhet som chefsbytena på två stora
scener medfört. Inte för att man hoppades mycket på
Oscarsteaterns renässans, ett publiksvårt ställe som det
alltid varit. Men att inte Bränner där på hela tiden
kunnat få fram ett enda värdefullt program, det äi
ändå blamerande. Så långt kan man bedöma utifrån.
Det som passerat i de inre regionerna är en annan sak,
men allt i ett tycks slutsatsen bli den att Bränner
knappast är mannen att svara för ett större fögderi.
Ilan var ändå en framskjuten kandidat till
Dramaten-posten, mens den diskussionen pågick.
I vad mån fru Brunius’ sjukdom inverkat på
Dramatens repertoarplan vet endast de alldeles oerhört
initierade. Krönikören kan endast notera det svaga
slutresultatet. (Ändå såg det bra ut i höstas.) En
effektfullare sorti hade verkligen varit möjlig. Den
beskäftige Harald Schiller har visserligen redan rusat fram
och i teaterhistoriens namn räknat fru Brunius till "de
bästa chefer som under tidernas lopp lett vår
national-scens öde". Men att inhemska dramatiker, från
Värnlund och framöver, inte har anledning att förgylla
minnet av denna oändligt långa tioårsperiod är då
visst och sant. Och vad Tora Teje, Märta Ekström och
Karin Kavli, för att inte tala om Olof Molander, har
att andraga till karakteristiken lär väl också få rum i
teaterhistorien, vad det lider.
Sista varvet är egentligen inte mycket att säga om,
allra helst som Grevenius och pseudonymen Georges
Roland recenserades redan i föregående nummer.
Från Oscarsteaterns presentation av pseudonymens
rappakalja minns man helst Gerd Hagmans inspirerat
gäckande mytoman, i en uppgift som påminde inte så
litet om Thiébauts "Doris" som gick för ett par år sen
på Vasateatern. Att döma av Ebbe Lindes
Göteborgsrecension måtte Stadsteaterns framförande av
Grevenius varit bra överlägsen Dramatens. Med all reverans
för huvudrollinnehavarna (Anita Björk, Bengt Eklund
och C.-H. Fant). Och med allt erkännande av
författarens lätta handlag och älskvärda ironi, kunde man
ibland inte undgå att förvånas över att Grevenius
461
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
