Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
engelska filmen. Därom vittnar även den psykologiska
thrillern Oktobermannen, som — utan att nå en
fullt så stor konstnärlig mognad — i mycket påminner
om "I skuggornas makt". Här finns samma frasfrihet,
samma "common sense", samma enkla ärlighet i
skildringen av problemen och deras lösning. Erie Ambler
har låtit handlingen i sin story på ett nästan
vardagligt men övertygande sätt emanera från
huvudpersonens egen karaktär, vilket på film är tämligen sällsynt.
Karaktärstudie vore ett adekvatare namn på filmens
art än thriller, även om de rena spänningsmomenten
väl tillvaratagits och av långfilmsdebuterande Roy
Baker (tidigare assistent åt Carol Reed) kunnat
skickligt accentueras, inte minst genom fotografens (Erwin
Hillier) insats. Perfekt är presentationen av filmens
huvudmiljö, ett engelskt "boarding-house", med dess
mycket särpräglade typer och dess omisskännligt
fångade atmosfär. Huvudpersonens psykiska bakgrund
tecknas suggestivt i inledningspartiets
katastrofscener, som sedan indirekt spelar sin väsentliga roll
filmen igenom — tåget utanför hans fönster, dragningen
till järnvägsbron och scenerna där (filmens bästa).
Det är välgörande att se hur filmens upphovsmän
eftersträvat och uppnått en psykologisk trovärdighet
parad med känsla för de filmiska uttrycksmedlen.
Filmen saknar varje effekt för dess egen skull, allt förs
tillbaka till den sjuke mannens reaktion inför
omvärlden, och John Mills rollgestaltning är en
genomarbetad och personligt återgiven karaktärsstudie. I den
unga flickans roll fäster man sig vid Joan Greenwood,
som denna säsong även så lysande tolkade den unga
stumma kvinnan i den genomroliga och "urengelska"
komedin "Ungkarlsflickan" (A girl in a million).
Att även Hollywood ovanpå sin länge odlade
kvasi-psykoanalys kan komma med ett intressant verk
bevisar filmen Hemlig eld. Trots att den inte alltigenom
är konsekvent, kan den nog anses som den första
allvarliga amerikanska psykoanalysfilmen. Dess problem —
skuldkomplexen hos en krigsänka och en demobiliserad
f. d. journalist — är här inte bara en förevändning för
en "love-story". Man söker verkligen analysera dem,
ge dem en trovärdig bakgrund och lösa dem. Under
dessa strävanden sprängs den realistiska ramen och
filmen tar surrealistiska formmedel till hjälp. Den blir
därigenom en stimulerande formsak, ibland nästan
avantgardistisk, underligt drömsk, effektivt
utnyttjande ytor, symboler, skugg- och ljudeffekter. På så
sätt har de psykiska förloppen visualiserats och filmen
blivit ovanligt intressant och präglad av samma ärliga
uppriktighet som den ovannämnda engelska filmen.
Därtill spelas den skickligt av i första hand Rosalind
Russell och Melwyn Douglas och drar sig inte för att i
en parodi avhåna den gängse Hollywooduppfattningen
av en psykoanalytiker.
Detsamma gör vid ett tillfälle Kejsarvalsen,
Brackett och Wilders underfundiga "musical" från
kejsartidens Wien. Hela filmen är en enda stor grimas
åt amerikansk mentalitet (handfast representerad av
Bing Crosbys halmhattsförsedda grammofonagent, som
strävar att bli hovleverantör och gör "anything for a
dollar") men så skickligt balanserad, att den kan tas
både på allvar och som två f. d. européers spirituella
drift med det amerikanska. Tar man filmen som drift
— vilket den onekligen är — har man ogement roligt
bland operettyrolare, kejserliga pudlar och mer eller
mindre imbecillt hovfolk. Färgen understryker det
parodiska ytterligare och sättet att låta pudeln
Schehe-razades mesallians med byrackan Buttons löpa jämsides
med grevinnans (Joan Fontaine) dito med
grammofonagenten ger de båda herrarna med glimten i ögat
många tillfällen till parodisk ironi. När prof. Freuds
goda vän i Sig Rumans gestalt dyker upp och
konstaterar ångestkomplex hos pudeln blir spexet nästan
alltför festligt. Filmens försök att lyfta sig själv i håret
genom orgier av förkonstling är inte det minst roliga.
För att citera de sista orden i Bing Crosbys
oöverträffade text till slutscenens Kejsarvals: "It’s perfectly
swell!" Fast han själv mestadels ser ut som om han
trodde alltsammans var allvar!!
Den franske regissören Jean Dréville presenterades
tidigare detta spelår för svensk publik med "Besök i
natten", som utspelades på ett barnhem.
Näktergalarnas bur, gjord två år tidigare (1944) sysslar även
den med unga pojkar, här på en uppfostringsantalt.
Från båda filmerna minns man den psykologiska
finessen i ungdomsskildringarna och pojkarnas levande
och känsliga ansikten. "Näktergalarnas bur" skämmes
en smula av den rätt onödiga ramberättelsen, men
framställningen av Noël-Noëls lärartid på anstalten,
där han slutligen lyckas vinna pojkarnas hjärtan, är
ett stycke utmärkt film, mänsklig, varm och
ungdomligt fräsch. Temat har lyckligt varierats och pojkarnas
sång ger filmen ytterligare en slags insmickrande
charm. Pojkarna dominerar, men Noël-Noël ger också
en tolkning av den unge radikale läraren, som man
minns för dess små medel, dess auktoritet och dess
äkthet. Huco Wortzelius
Skandalen är fullständig (Nothing Sacred). Manus:
Ben Hecht. Regi: William Wellman. Selznick.
"Nothing Sacred" är en åtta år gammal amerikansk
"crazy", som tidigare givits i Sverige under namnet
"Ingenting är heligt" och då föll platt till marken. Nu
är marknaden bättre beredd för detta slags kallhamrad
satir, framgången har blivit större vid reprisen och
eftersom BLM inte hade några filmrecensioner när
"Nothing Sacred" rullades för första gången kan det
kanske anses berättigat att nu ta upp den.
Filmen präglas i hög grad av manuskriptförfattaren.
Ben Hecht, som utformat historien efter en berättelse
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
