Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Teater och film - Arnold Ljungdal: Replik till Vilhelm Moberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REPLIK TILL VILHELM MOBERG
av annan penna, tillhör filmvärldens märkligaste
uppenbarelser. Hans specialitet är ett slags moderna
fabler, där det cyniska och det sentimentala ingått en
oupplöslig förening, där en ram av krass materialistisk
konversation får kringgärda en halv tro på det
övernaturliga. Så är förhållandet i hans "A Book of
Mirac-les" och i filmer som t. ex. "Miraklet på Cherry Street",
som han och Charles McArthur på 1930-talet skrev åt
Noel Coward och som väl också vore förtjänt av en
repris. Hecht ansågs i början av sin bana som ett av
de stora löftena i amerikansk litteratur, numera får
man nog säga att filmen passar honom bättre som
uttrycksmedel, hans idéer är inte så hållbara att de mår
väl av att man kan bläddra tillbaka och se vad han sade
nyss, en möjlighet som ju är utesluten för de flesta
biobesökare. Rent plågsam var t. ex. den lilla romanen
"In the Rain" där han under kriget utförde sina
mirakelteorier mot en bakgrund av överhettad chauvinism.
Från en helt annan sida visar sig emellertid
innehavaren av denna oroliga och ojämna begåvning i
"Skandalen är fullständig" en svidande satir mot
amerikansk sensationsjournalistik och mot de ovärdiga
mål den sätter upp för allmänheten att beundra. En
stjärnreporter hittar i en håla i Vermont en
radium-förgiftad flicka, som av läkarna förklarats dödsdömd.
Han tar henne med till New York, där hon på
tidningens bekostnad skall beredas "några sista lyckliga
dagar innan dödskampen sätter in". Hon släpas runt
på mottagningar och galaföreställningar och de
lättrörda newyorkborna hejdar sig ett ögonblick för att
fälla en krokodiltår över Hazel Flagg, den stackars
flickan som (i motsats till dem själva) snart skall dö.
Tyvärr är emellertid Hazel Flagg i själva verket
kärnfrisk. Panik utbryter i tidningens ledning när detta
blir uppenbart, men man lyckas arrangera ett rörande
avsked till livet — Hazel Flagg hade f. ö. redan börjat
tära på det offentliga tålamodet genom att inte dö
tidigare. Nu antas hon ha gått sitt öde till mötes och
stoppas in i en nisch bland nationens tappra idoler,
medan hon i verkligheten far till Hawaji med
reportern.
William Wellman har av historien gjort en film vars
gags visserligen inte susar så tätt som i en del andra
farser, men som gör full rättvisa åt den makabra men
lysande kvickheten i den gamle reportern Hechts
uppgörelse med sitt forna yrke. Några scener är
utomordentliga. Dit hör reporterns entré i Hazels lantliga
hemstad, som technicolorn gjort så snusbrunt
ogästvänlig som möjligt. De snåla och ovänliga invånarna
svarar enstavigt när de inte direkt lägger krokben för
reportern och kulmen nås när en liten gosse rusar ut
från en trädgård och biter honom i benet. Ypperlig är
också effekten när en fribrottningsmatch avbryts och
domaren påbjuder tio sekunders tystnad för den i
salen närvarande Hazel Flagg, varpå de böjda huvu-
dena lyfts och de två 150-kilosfbjässarna hoppar på
varandra igen. Döden har alltid intresserat Ben Hecht
— här visar han den insvept i den falska vördnadens
pråliga trasor.
Att resultatet blivit så utmärkt beror vidare på Carol
Lombard, som till fullo behärskade konsten att
balansera just på gränsen mellan det roliga och det groteska
utan att ett ögonblick trampa fel. Hon glider som en
lätt rubbad älva genom filmen, förkroppsligande den
crazy-genre, som nu övergått i mer polerade former,
och har god hjälp av Fredric March som reportern
och av en rad fina bifigurer. Åke Runnquist
REPLIK
TILL VILHELM MOBERG
Efter påstötningar "från flera håll" har Vilhelm
Moberg sett sig föranlåten att ta del av BLM:s
kommentar till ordförandevalet i författarföreningen. Vad han
fann har väckt hans livliga förtrytelse. Att som
redaktionen vilja sätta utgången i förbindelse med att det
var jag som framlämnade den omstridda sovjetadresL
sen i höstas — vilken orimlighet! Det skulle ju
innebära en form av politisk förföljelse, och politisk
förföljelse existerar som bekant inte på våra längdgrader
utan endast i de korrumperade östdemokratierna. Nej,
orsaken till att jag inte blev väld är enligt Moberg en
helt annan och ligger i det negativa svar som jag gav
honom själv när han i slutet av november
interpellerade styrelsen om eventuella åtgärder i anledning av
den ryska ambassadens försök att hindra Eyvind
Johnsons framträdande i radio vid revolutionsjubileet — en
interpellation som, väl att märka, framställdes tre
veckor efter det Eyvind Johnson redan framträtt och hållit
sitt anförande.
Vi skall strax komma till Mobergs version av den
tilldragelsen. Men dessförinnan kan det vara skäl att
något närmare granska hans tes om
interpellationssvarets inflytande på ordförandevalet. Det senare
föregicks vid årsmötet av en nära fyra timmar lång debatt,
i vilken inte mindre än 35 talare hade ordet —
sifferuppgiften är Svenska Dagbladets. Man kan alltså utgå
från att argumenten mot och för min kandidatur
blöttes ganska grundligt. Inte desto mindre söker man
förgäves i de utförliga referat, som samtliga ledande
huvudstadstidningar dagen efter ägnade tillställningen,
efter någon antydan att mitt interpellationssvar till
Moberg ens med ett ord skulle ha berörts i debatten.
Var och en som var närvarande vid mötet vet också att
så inte skedde. Till mitt stora beklagande, måste jag
säga, eftersom jag efter Mobergs tidigare presspolemik
hade hoppats att åtminstone han själv skulle ta upp
ämnet och därmed ge mig möjlighet att vederlägga de
mest ovederhäftiga av hans beskyllningar.
465
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
