Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Otto Karl-Oskarsson: Broderskap. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OTTO KARL-OSKARSSON
BRODERSKAP
Han såg Ernst sitta och äta på soffan
innanför fönstret.
Och nu har flottningsbasen kväll förstås och
ska ha sin middag förstås. Han kanske spisar
rentav, så fin karl han har blivit på sistone.
Och en sån har man växt i kapp med och kutat
i kapp med alla dom lättfotade barnåren. Se,
på den tiden var dom där gamla björkarna
neri haghörnet och kolbottnen inte grövre än
armen, och vi trätte och slogs. Nu är han
en bemärkt man, en äkta nordsvensk
svartfot se...
Och hälften var i stärbhuset har vi. Han
kunde ha sparat krafterna, farsgubben. Om
han inte hade röjt och byggt så förbövlat, så
hade det varit mindre värden att lämna till
spillo. Eller så rödfärga hela rasket. Ja, som
man har fägnat sitt öga åt rött. Som man
brukar vila på årorna ute på sjön på
somrarna, då backen är grön. Det är grant. Röda
stugor på gröna backar, och vita knutar och
lite rök ovom skorstenspipan, ininordiskt grant.
Och nu när konflikten körde käpprätt åt
fanders också.
Då höll han sej väl framme. Då kunde han
sliska in sej hos flottningschefen och fick det
också beviljat. Ja, ord har han nu alltid
begripit sej på mer än andra, det hördes nog på
mötena också. Som en predikant, och tårar
i ögonen då han språkade om frihet och
jämlikhet. Ja, om broderskap till och med, och
han faktiskt grät själv åt sina ord. Men det
hindrade inte att han sålde sej mitt under
strejken, bas för några man flottningsgubb
nämligen. Man skulle väl vara en stock i
väggen sen, sitta här köttslig bror åt en sån och
själv mantalsskriven på Bolagets svarta lista,
om man skulle tyckt bra om att Siri och
ungarna får bena braxen och lekgädda hela
våren. Dom fick väl ha sina listor för mej,
bara gäddan lekte året om och gick i ryssjan
eller om braxen gick till jämt. I så fall slapp
man se, hur han sitter och jäser bakom ens
eget köksfönster.
Han satt på stugbron. Den vanliga varma
tiljan under byxbaken, solens drällande
smörklick rakt i ansiktet, och hela Åbacken
omkring sej; ettergrönskan och den dallrande,
rykande tjälens slöjor vimlade framför honom.
Han satt inåtvänd.
Den där, en bolagssliskare till lake och ändå
bror. Kanske rival ovanpå allt. Det är då också
gröngredelint, att småungar ska måsta få sånt
intutat i sej från gammalt folk. Och det till
på köpet.
... Att Ernst får väl lägga ett gott ord för
Jotta hos Bolaget — han, en lake som inte
har rygg för sej själv ens — och att han får
väl begagna hustrun hanses då och då i stället
nämligen.
Hustrun hanses. Som ska vara min hustru.
Som ska vara Siri. Nog är det ändå sjutvinnat,
hur folk kan spy bakom knuten i oskyldiga
barns närhet. Om det sen ändå vore absolut
lögn, men så väl var det nu inte heller, om man
utgrundar sina egna rön. Så nog har man gått
dum de här dagarna. Ja, så inkvistigt dum, så
borde man egentligen gå hos kokräkena och
äta hö. Men broderskap ska råda på Äbacken
lika innerligt tror han. Och frid och fröjd
ska vi ha tror han. Tror han lika tvärkantigt
stadigt som han trodde på strejken bara dagen
innan han började dansa stövelslickarevalsen
och pruta bort det där om frihet och jämlikhet
för alla. Se, broderskapet vill han väl helst ha
kvar innanför Åbackens rågångar åtminstone.
Fast det kan finnas andra åsikter än hans i den
angelägenheten, hur mycket flottningsförman
483
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
